Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Island och Frankrike. Av Halldór Kiljan Laxness. Övers. av Sigurdur Thorarinsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Halldor Kil j an L a x n e s s
väna blomma. . . Men även om endast två
drivit levande i land när skutan stötte mot
grund i bränningarna, kan man vara säker
på att efter en mansålder finns tjugo
fransmän i bygden. Intet främmande land har
egna kyrkogårdar på Island utom
Frankrike. En ligger i Reykjavik, över den
torftiga kyrkogårdsporten är målat med svarta
bokstäver: Adieu, marin Français. Det
utlägges: Farväl du franske sjöman. Men i
avlägsen landsdel speglas isländsk vårhimmel,
blå, klar och oändlig, i mörkbruna barnaögon
och ljumma vindar smeker bruna lockar på
en krullhårig pys som leker på gårdsplanen
med andra barn och plockar våra småväxta
blommor. Så är Island och Frankrike
olösligt förenade.
Sällan har jag så intensivt känt styrkan
av de band som förena oss som 17
september 1936. Jag befann mig då i Buenos Aires
och läste i en morgontidning nyheten att
det franska forskningsfartyget
Pourquoi-pas förlist utanför Myrar. Jag gick genast
med tidningen till Georges Duhamel, som
bodde samtidigt med mig på City Hotel.
Hans tankar gick till vännen dr. Charcot.
Tysta tryckte vi varandras händer.
Detta gick så till att 15 september avgick
det franska fartyget från Reykjavik efter ett
halvårs forskningsfärd i arktiska farvatten.
Chef för expeditionen var dr. Charcot,
berömd vetenskapsman och storman i sitt
fädernesland, Islands vän och ofta sedd gäst
hos oss. Med fartyget följde flera kända
franska forskare utom besättningen,
sammanlagt 40 man. Dessutom var på båten
en ung mås som flugit till dem vid Grönland.
Han bevarades i bur och var ompysslad av
alla. De drack hans skål vid högtidliga
tillfällen och stänkte då samtidigt några
droppar konjak på honom.
»Efteråt breder han ut sina vingar som
om han ville säga vive la France», berättade
dr. Charcot för sina vänner i Reykjavik
innan han avreste.
Så stävade Pourquoi-pas ut ur hamnen en
höstkväll. Men fartyget hade icke hunnit
långt ut på golfen när ett fruktansvärt
oväder bröt löst. De försöker hålla kursen
en stund men stormen rasar allt
våldsammare och slutligen vänder de väster om
Garösskagi för att söka lä. Det antas att de
förväxlat Grottafyren med fyren på
Akra-nes. Alltnog, när dagen gryr befinner sig
fartyget bland skären utanför Myrar och
klockan halv sex stöter det på grund
utanför Straumsfjörfiur, sedan kastar
brottsjöarna det från skär till skär tills det bryts
itu på skäret Hnokki. Trettionio omkommo
men en drev levande i land. Han hette
Eugène Gonidec, tredje styrman, 29 år.
Han hade klamrat sig fast vid en
skeppstrappa, kastades länge omkring i
bränningarna men släppte icke taget på trappan,
och slutligen vräkte brottsjöarna honom upp
på stranden. Då var han medvetslös men
ännu släppte ej händerna kramptaget om
trappan. Myrarborna påträffade honom
kort efter att han drivit iland vid tiotiden
på förmiddagen. De forslade honom till en
gård och gav honom all möjlig vård och
mannen föll i djup sömn. När han vaknade
och fick höra att han ensam överlevt sina
kamrater grät han bittert och kunde
knappast tala för sorg den dagen. Redan på
morgonen började liken driva i land. De
radades upp sida vid sida på en gräsbevuxen
sluttning ovanför stranden. Det hade blivit
vindstilla. Liken var alla fullt påklädda,
dr. Charcot iförd blå cheviotkostym och
gula skor. Eugène Gonidec fick gå från lik
till lik och nämna vart och etts namn. Han
berättade, att när fartyget stött på grund
i ovädret och tydligt var vilket slutet skulle
bli, hade dr. Charcot lugnt gått till måsens
bur och öppnat den och fågeln flög ut i
natten och stormen. Detta var det sista
Eugène Gonidec hade att förtälja
islänningarna om deras vän dr. Charcot.
Några veckor efter denna händelse befann
jag mig i London och slank en eftermiddag
in på en biograf för att fördriva tiden. Jag
540
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
