Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Kellgren som kritiker i Stockholms Postens tidigare årgångar. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
intrycket med en för honom betecknande
bild: »Om jag ej bedrager mig allt för
mycket, är hon att likna vid det slags
Fruntimmer, om vilka man vid första
anseendet varken tör säja, att de äro fula
eller vackra; men som tilltaga i behag, ju
mera man njuter deras umgänge, tills man
änteligen tycker, att ingenting kan vara
vackrare.» I överensstämmelse härmed
fastslår Kellgren »att Ouverturen och
Choeu-rerna äro förträffeliga» liksom även
Recitativet. Om Arierna anser han, att man
»torde snart förenas, om man behagar mera
döma efter harmonien, än efter melodien».
Han tycker att man med fördel kan avvara
både »Aria di Bravura» och »granna och
långa Cadencer» i en »Piece, satt för Action»
och uttömmer sig därefter i en uppräkning
av olika vackra arior i operan.
Denna gång väljer Kellgren en vädjande
formulering, och tydligen är det här fråga
om en frisk upplevelse som han själv
brottas med. Sina första intryck har han
emellertid förblivit fullt trogen. I Frankrike
pågick vid denna tid en Gluckstrid som 1779
stimulerades av framförandet av Iphigénie
en Tauride. Till Glucks motståndare sällade
sig både Creutz och de av Kellgren så
beundrade encyclopedisterna: Marmontel,
La Harpe, d’Alembert och Grimm.
Kellgren låter sig dock inte bekomma utan tar
friskt parti för Gluck och anför även ett
uttalande »ganska tjänligt att rätta Herr
Marmontel och alla Herr Glucks mindre
bekanta Detracteurer i Paris». I sin
Gluck-beundran fick Kellgren stöd av den unge
Krauss som 1780—81 satt musik till ett par
av hans egna operatexter. Han var sålunda
väl förberedd, när Glucks Alceste gavs i
mars 1781 med den berömda fru Müller i
huvudrollen. Denna den gustavianska
operans största högtidsstund före Gustaf Wasa
har föranlett Kellgren till inte mindre än
fyra artiklar i Stockholms Posten.
Sin stora anmälan om operan Alceste
presterar Kellgren betecknande nog jämnt
en månad efter första framförandet, men
den är också utomordentligt allsidig och
väl genomtänkt. Han är lika förtjust i
ämnet, musiken och de agerande
huvudpersonerna, och de egentliga
anmärkningarna sparas till baletterna som kallas
»obetydlige och sömngivande». Kellgren var
en anhängare av Noverres dramatiskt
livfulla balettkonst och agiterar i två
små-artiklar ytterligare för denna sin
älsklingsidé. Den fjärde artikeln, som i verkligheten
kommer först, vänder sig mot applåder
under operabesök och uttrycker hans önskan
att bevara det stora musikstyckets helgd.
Härmed stämmer, att Kellgren i
Alceste-recensionen inte analyserar sitt intryck av
musiken utan endast yttrar: »Musiken . . .
är här så värdig och så intagande, att jag
hoppas man ursäktar mig om jag kallar
honom Gudomelig; ty jag vet i sanning icke
varmed den skulle kunna förliknas, om
icke med själva Himmelen.» Kellgren ägde
skaldens förmåga till konstnärlig
upplevelse, men han hade inte essayistens
önskan att fixera intrycken, och därför är
ett dylikt lakoniskt beröm ytterst
karakteristiskt för honom. —
Medan Kellgren som teaterkritiker i
allt väsentligt är positiv, är han som
bedömare av inhemsk litteratur vanligen
nedrivande. Den tidens poem voro också
ofullkomliga och i många fall rent
pekoralmässiga. Samtidigt med Stockholms
Postens start inträffade kronprinsens födelse,
och detta var ett ämne som alla sorters
tillfällighetspoeter ansågo sig böra besjunga.
Genom Holmbergs försorg hade de fritt
tillträde till Stockholms Posten, och under
tre månader var tidningen överfylld med
deras alster. Kellgren kände sig härav
manad till en upprensning och ägnar inte
mindre än fem artiklar åt en sådan. I den
första anbefaller han på ett enastående
generöst sätt Anna Maria Malmstedts dikt
vid Kronprinsens födelse, medan han i den
andra granskar Leopolds Ode vid samma
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
