Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Kellgren som kritiker i Stockholms Postens tidigare årgångar. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
denne, återgäldar han inte bara gammal
skuld, utan striden växer därmed också till
en idékamp. En enda mening ådagalägger
tillräckligt detta: »Man bör vara väl
svensk», skriver Kellgren i maj 1781, »för
att kunna neka, att Voltaire ägt det
vidsträcktaste snille och det bästa hjärta, om
med gott hjärta bör förstås en outsläckelig
kärlek, ett brinnande begär till människors
lycksalighet; och vem har väl visat detta
mera, än den som förkrossat fanatismen,
gjort vidskepelsen löjelig, friden älskad,
friheten dyrkansvärd, som utrotat skadelige
fördomar, väckt avsky för tyrannen och
medlidande för de förtryckta, som med ord
och gärningar tagit oskuldens försvar mot
lagarnes grymhet och Domares
okunnighet.»
Kellgrens »hjärtans små landsmän»
senterade knappast den åthutning de fingo,
och denna opinion utnyttjades skickligt av
en insändare, som kallade sig
Voltairo-manes. Polemiskt och stilistiskt är detta
inlägg så bländande att man endast kan gissa
på Leopold som dess författare. I likhet
med så många av dennes artiklar säger den
dock föga i sak. I varje fall saknar den all
personlig övertygelse. Övertygelse var
däremot vad Kellgren ägde. Ännu när
Gjörwell 1791 trycker en förklenlig anekdot
om Voltaire tar han till orda med samma
hetta som i ungdomen. —
Voltairestriden bringar i åtanke Kellgrens
kristendomsfientliga agitation i Stockholms
Posten. Redan i ett av dess första nummer
trycker han några »Reflexioner» väckta
»vid genomläsandet av Hr Kyrkoherden
Wijkmans Undersökning om Christna
Religionens sanning, till försvar mot Deisteriet»
vilka äro mycket betecknande för den metod
Kellgren därvid följde. Med lätt ironisk
salvelse ställer han sig skenbart på
ortodoxiens sida för att från denna formellt
oangripliga ståndpunkt kunna driva gäck
med sin motståndare och blotta dennes
värnlöshet i förhållande till de höga ämnen
som diskuteras. »Bäva, svaga människa»,
heter det bl. a., »det är en Gud, som du
djärvs att försvara. Det är Stoftet, som
väpnar sig för alla Världars Herre. Det är
Masken! som uppreser sig till den
Allsmäktiges värn.» Man kan reagera mot detta
från de franska encyklopedisterna upptagna
stridssätt men måste därvid betänka att
det faktiskt var framtvunget av den
skoningslöst ortodoxa censuren. Ett halvår
tidigare hade Kellgren ådragit sig ett
tryckfrihetsåtal från kyrkligt håll för en något
vårdslöst relaterad anekdot om en medeltida
teaterföreställning, ett halvår senare inskred
Stockholms konsistorium mot en artikel i
Posten, varvid detta, enligt Kellgrens
förmenande, just ville komma åt honom.
Salvelsefullheten i dessa Reflexioner
återfinnes i två artiklar, som Kellgren våren
1780 ägnade ett par religiösa diktverk,
vilka enligt honom äro så usla att de
»blottställa själva de Himmelska sanningarne för
ridiculen». Här vänder han sig också mot
»sådane nitälskande fäder», som visa
benägenhet »att övertyga genom
Kämners-Rättens tillhjälp». Temat i dessa recensioner
har mycket intresserat Kellgren, och i
början av årgången 1781 utvecklar han det
i den stora representativa artikeln Om
svårigheten för en god Christen att vara
stor poet. Tankegången har redan sysselsatt
Kellgren under hans docentår i Åbo men
att han nu tar upp den beror på
Vitterhetsakademiens religiöst-moraliska fördömande
av hans dikter, vilket ju ägde rum i
december 1780. Som det här gäller att
försvara egna dikter och det egna diktarkallet
framträder Kellgren mycket mer personligt
öppet än i sina övriga religiösa polemiker.
Visserligen måste han av hänsyn till
censuren också här stundom anlägga
skyddande förklädnad, men denna yttre
nödvändighet endast eggar honom till en
skarpare och hänsynslösare polemik. »Det
åligger Skalden», skriver han bl. a., »att
försköna naturen och förtjusa sinnena: det
558
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
