Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Kellgren som kritiker i Stockholms Postens tidigare årgångar. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
sitt inlägg sysselsätter han sig utförligt
med akademins skyldighet att sedan den
»framlockat ett Snille, prövat, och med
visshet funnit dess deciderade talang för
Vitterheten» sätta honom »i stånd att helt
och hållet kunna uppoffra sig åt denna
böjelsen». I sin omtanke härom blir
Kellgren för en gångs skull ganska sentimental.
Fastän hans förslag uppenbart är avsett att
komma under Gustaf III.s ögon uttalar
han sig med stor frimodighet om faran av
kungligt beskydd och vill endast inom
vissa gränser tolerera även den vittraste
furstes ingripande. En akademiledamot har
nämligen sin särskilda uppgift just gentemot
en rikets styresman. Kellgrens ord forma
sig här till en hyllning av ett nytt
medborgerligt skaldeideal: »— att med vishet
och anständighet tolka de allmänna
sanningar, som för ingen dödelig böra döljas;
att dåna med en tordönsröst mot våld och
oförrätt; att med en rörande stämma väcka
den känslolösa makten till att giva sitt
medlidande åt den svaga som han föraktat,
och sin upprättelse åt den oskyldiga som
han förtryckt; att påminna Konungarne
sina skyldigheter och Nationerne sin rätt;
att uppoffra lasterne åt en allmän avsky,
och dårskapen åt ett uppenbart förakt:
sådane äro Skaldens, Oratorns och
Hävdatecknarens helgade förbindelser.» Kellgren
tillägger, att »en Monark, som är upplyst
om sina sanna fördelar, kan aldrig finna
sanningen skadelig för sin makt, eller
stridighet mellan sin egen och sina
under-såtares rätt». Beviset härpå lämnar Fredrik
II. »Och vem har med mera styrka nyttjat
Skaldekonsten och Vältaligheten, att göra
friheten älskad, tyranniet förhatligt, att
störta den falska och blodiga
Machiavellismen, än den vittre Hjälten och Filosofiska
Konungen, vars 40-åra Regering, grundad
på ljus och rättvisa, aldrig väckt det minsta
missnöje hos laglydige undersåtare.»
När Kellgren här hyllar Fredrik II som
förkämpe för sitt eget frihetspatos och
tyrannhat sker det, som han själv anger,
särskilt med tanke på dennes
Anti-Machia-vell. Jämte Machiavellis II Principe
översattes denna skrift till svenska redan på
1750-talet och därvid trycktes bägge
texterna fortlöpande parallellt så att läsningen
blir till en ständigt pågående dialog.
Kellgren, som kände arbetet redan under sin
Åbotid, har 1782 tillgodogjort sig det inte
bara för denna artikel utan också i Gustaf
Wasa. Uppenbart är nämligen att Fredrik
II.s och Machiavellis debatter återuppstå i
diktens form när Norrbys och Gustaf
Wasas humana och frihetsälskande repliker
följa på Kristierns brutala vädjan till
makt och våld. På detta vis knytes
Kell-giens nya medborgerliga skaldeideal
naturligt till Gustaf Wasa.
Också i fortsättningen skulle Kellgrens
insats som kritiker förbindas med detta
diktverks öde. Till en början beredde det
honom idel besvikelse. Först råkade han i
konflikt med Naumann som vid sin
tonsättning av Gustaf Wasa bortskar stora
stycken av hans praktfulla recitativ, och
sedan tvingades han att alltför länge vänta
på musikdramats framförande. Missmodig
överlät han en del av sin kritikerverksamhet
på Nils Lorens Sjöberg. Någon tid efteråt,
hösten 1783, råkade han i en ny häftig
konflikt med Thorild. Förbittrad vände
sig Kellgren för några år från allmänheten
och blev en slags vitter hovman. Äntligen
randades emellertid Gustaf Wasas
framförande på scenen. I januari 1786 mottogs
operan med stor entusiasm, och därmed
återvann Kellgren tron på sitt kall.
Nyåret 1787 påbörjade han i Stockholms
Posten kampen pro sensu communi och
slog de stora slagen, de blixtrande, jör
sanning, rätt och vett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
