Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Georg Trakl. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes E d † ei t
Sternen und dem weissen Antlitz der Mutter, dem
steinernen. Bitter ist der Tod, die Kost der
Schuld-beladenen; in dem braunen Geäst des Stamms
zerfielen grinsend die irdenen Gesichter. — —
— Steinige Öde fand er am Abend. Geleite eines
Toten in das dunkle Haus des Vaters. Purpurne
Wolke umwölkte sein Haupt, dass er schweigend
über sein eigenes Blut und Bildnis herfiel, ein
mondenes Antlitz; steinern ins Leere hinsank, da
in zerbrochener Spiegel, ein sterbender Jüngling,
die Schwester erschien; die Nacht das verfluchte
Geschlecht verschlang.
IV.
En diktares plågor och anfäktelser äro i
viss mån ett ställföreträdande lidande;
graden av identifikation är till sist
avgörande, när det gäller att fastställa hans
begåvnings vidd och styrka. Georg Trakl
blir i sitt liv och i sin diktning på ett
märkligt sätt representativ för sin tidsålder,
vars dunkla och underjordiska tendenser
han uppfattade med seismografisk
känslighet. Han blir en symbolisk gestalt.
Hans sista dikter tillkommo i det
förhärjande skenet av det krig, vars ankomst
han länge anat. I mörkt glödande odén
gav han oförglömliga uttryck åt hela sin
generations förtvivlan över att vara ut-
sedd till slaktoffer på krigets altare. Dessa
dikter äro av hölderlinsk höghet: renande
och befriande som all stor konst.
Han brast under den dubbla bördan av
ett fatalt individuellt själsarv och insikten
i sitt släktleds tragiska situation. Många
andliga förvanter skall han komma att
räkna. I sin sista dikt, »Grodek», skriven
på militärsjukhuset i Krakow, anar han
det själv: verifikationen av den
framtidsvision han med profetisk klarsyn
frammanar i slutorden ha vi i dag den dystra
plikten att göra:
Om aftonen dåna de höstliga skogarna
av dödliga vapen, de gyllene slätterna,
de blåa sjöarna, varöver solen
dystrare rullar; natten famnar
döende krigare, famnar den vilda
klagan som stiger från krossade läppar.
Men stilla samlas över betesmarken
röda moln, där den vredgade guden bor,
och utgjutet blod och månlik kyla.
Alla gator mynna ut i svart förruttnelse.
Under nattens och stjärnornas gyllene grenverk
fladdrar systerns skugga genom den tigande lunden
att hälsa hjältarnas andar och blodiga huvuden;
och sakta tona i vassen höstens mörka flöjter.
O, stoltare sorg, ni altaren av brons!
Andens heta flamma föder idag en väldig smärta:
ofödda släkten.
584
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
