Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hjalmar Bergman och Clownen Jac. Ett femtonårsminne. Av Erwin Leiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erwin
L ei s er
än hans . . . Det var då jag frågade en gång efter
kyrkan: Mamma — gud, kan det inte vara jag, det? Och
hvad var jag så i verkligheten? En liten, otymplig unge,
onaturligt fet, klumpig.
I detta brev talar Bergman även om sin
konst att parera »inåt. Skydda mig mot
honom, som ville vara gud, alltjämt ville
bygga sju världar.» På samma sätt som
Hjalmar Bergman har ett behov av att försvara
sig mot »honom», mot sin egen fantasis
magiska dragningskraft, känner även
Jonathan Borck den »andres» vilja som en
främmande kraft inom sig, som inte längre
skänker honom glädje och inspiration. Han vill
bli kvitt »den andre», ty han har blivit »sin
egen vampyr». I Clownen Jac framträder
denna trötthet ännu starkare. Jonathan Borck
är inte elak, han är olycklig. Han jämför
sig själv med Sindbad Sjöfararen, som efter
ett skeppsbrott upptäckte en ande på sina
axlar, vilken tvang honom att lyda hans vilja.
»Jag led också skeppsbrott och blev uppkastad
på en strand och vaknade med en ful gubbe
ridande på mina axlar. Han rider mig ännu
och han heter Jac Tracbac.» Jonathan Borck
blir aldrig kvitt Jac Tracbac, och dessutom
är han nu även syndikatets slav.
I Clownen Jac framträder Jonathan Borcks
likhet med Hjalmar Bergman ännu tydligare
än hittills. Samtidigt har Bergman tagit bort
några mörka fläckar från clownens historia
för att ge Jonathan Borckgestalten en
djupare innebörd. I Farmor och Vår Herre för
Jonathan Borck själv farmor till platsen för
inbrottet hos guldsmeden Gawenstein och
talar om för rektorn att han gått i sömnen
när han brutit sig in hos Gawenstein. De
stulna smyckena upptäckas i Jonathans
byrålådor. I Clownen Jac heter det att
Jonathan fördelat bytet bland sina
skolkamrater; han ville ge dem någon present för att
de alltid varit så hyggliga mot honom. Roten
till clownens konst är nu inte längre
sjukdomen eller endast minnet av skamvrån
utan en gammal, aldrig helt övervunnen
skuldkänsla, som i Clownen Jac förklaras
genom berättelsen om uppkomsten av
Trac-bacs nummer. Historien om den störtade
lindansaren får här en djupare mening än
den tidigare haft. När den döde har burits
bort från arenan och Jac av sin förtvivlan
över kamratens död och av publikens sorl
skrämts till sina konster, skrattar mängden
utan att verkligen förstå vad som försiggått
på arenan. Jacs rop att publiken borde tiga,
eftersom en människa är död, förklinga ohörda
i larmet. Publiken vet inte vad det kostar
clownen att uppträda — »det kan ingen
veta — mer än den som betalar -—». I Farmor
och Vår Herre trodde Jonathan Borck ännu
att publiken kände medlidande med honom;
i Clownen Jac framträder avståndet mellan
clownen och hans publik från början, och
Hjalmar Bergman identifierar nu även sin
egen diktning med clownens cirkuskonster.
Det heter i clownkatkesen: »Den sanne
clownens mål är att låta människorna känna
att de leva . . . Mitt instrument har varit
skräck.» När publiken applåderar detta
yttrande efter att ha varit fientligt stämd
under hela uppläsningen av clownkatkesen,
bugar Jac djupt, ty han känner tacksamhet
över att publiken nu äntligen förstått
innebörden av hans konst. Nu ha applåderna
fått en mening. Hjalmar Bergmans egen
publik förstod mycket sent att han velat
skildra människosjälens egentliga, hemliga
liv och att skräcken varit hans starkaste och
djupaste känsla.
Clownen Jac roade sig med att låta sina
gäster gå vilse i hans labyrintliknande
bungalow. Kanske ville Hjalmar Bergman föra sina
läsare och framtida litteraturhistoriker vilse,
när han vid teckningen av Jonathan
Borckgestalten blandade egna och främmande drag.
Vad det yttre beträffar blev clownen Jac
honom så olik som möjligt. »Den magre
lille mannen satt hopsjunken och
framåt-böjd med hakan omklamrad av den
utmärglade handens fingrar», heter det om
Jac Tracbac vid beskrivningen av ett
sammanträde med syndikatsherrarna. Man
behöver endast jämföra denna beskrivning
t. ex. med Alma Söderhjelms skildring av
hennes första möte med Hjalmar Bergman
(i Mina sju magra år, Sthlm 1932) för att
förstå hur lite Hjalmar Bergman brydde
sig om den yttre likheten. Men så var han
inte heller intresserad av exakt
verklighetsskildring med noga iakttagna smådrag och
sade till en konstnär, som skulle porträttera
honom: »Bry dig inte om att göra porträttet
likt.» Man skulle måla honom så som han ville
se ut, och så tecknade han även själv sitt
porträtt i Clownen Jac.
Jonathan Borck har fått Hjalmar
Bergmans frikostighet och hans till rädsla stegrade
blyghet, hans fantasi och ödmjuka mildhet,
men även hans trötthet och modlösa
likgiltighet. Både Hjalmar Bergmans och Jo-
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
