Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Alexander den store och hans historieskrivare. Till en nyutkommen översättning. Av Åke Åkerström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Åkerström
historiske kildeskrifters oversættelse»,
flitigt begagnad i Sverige och innehållande
flera berömda översättningar, bl. a. just av
Thukydides och Arrianos. I den mån som i
vårt land skaran av dem, som kunna sätta
sig ned med en antik auktor, blir allt
tunnare är det utan tvivel angeläget, att de
mera betydande verken från den grekiska
och romerska antiken i svensk dräkt bli
tillgängliga för den ej språkkunnige, och
det är av ovannämnda grunder
tacknämligt, att den finländske forskaren gått till
den vidlyftiga uppgiften.
Arrianos’ här behandlade arbete,
Anaba-sis, har i vårt land aldrig varit föremål för
någon textedition, än mindre översättning
till vårt språk, och i undervisningens
historia har det ej spelat någon roll. Dock är
detta arbete såsom historiskt dokument en
huvudkälla för ett så centralt område som
Alexanderforskningen och detta ger mig
anledning att här knyta några ord till
frågan om Alexanderhistoriografien över
huvud.
Det är naturligt, att Alexanders levnad
genom skimret kring hans person och
vapenbragder i alla tider lockat ordets och
bildens konstnärer. I antiken blomstrade en
rik litteratur av skiftande värde upp kring
honom, medeltiden fick i
Alexanderromanen en vildvuxen form, och renässansens
och barockens mästare utlade i måleriet,
på kopparplåten eller på prunkande tapeter
de dramatiska scenerna ur hans liv ■— för
att ej tala om hur seklerna igenom bilden
av hjälten lekt i sinnet på konungar och
furstar på krigisk stråt. Hos oss tänker man
därvid främst på Gustav Adolf och
möjligheten av hans dröm om ett imperium
macedoniern, som professor Johan Nordström
antyder i sitt Tal vid Gustav Adolfsfesten
1932, vidare på Karl XII, som hade Curtius’
Alexanderbiografi i sitt fältbagage. De
exempel, som här givits torde räcka för att
antyda vilket grepp om sinnena Alexanders
person haft tiderna genom.
Forskningen plägar inom den antika
litteratur, som växte upp kring Alexanders
person, urskilja tre traditioner: den goda,
den litterära eller vulgatan och den
alexanderfientliga. Den goda går tillbaka främst
på de sakuppgifter, som under fälttågets
lopp kontinuerligt samlades i
högkvarterets kansli i form av journaler, vilka i sin
rikhaltighet ej blott registrerade konungens
politiska åtgöranden och militära
dispositioner utan ock interiörer från hans
sysselsättning på fritid, samt vidare på de
topografiska och naturhistoriska rapporter, som
inflöto från högkvarterets »vägmätare». På
dessa arkivalier i det makedonska
högkvarteret ha två av deltagarna i fälttåget,
Ptolemaios (senare konung i Egypten) och
Aristobulos, sammanställt vederhäftiga
skildringar av Alexanders fälttåg.
Huvudsakligen på dessa förträffliga, men givetvis
utifrån högkvarterets synpunkter skrivna
framställningar bygger Arrianos. Därmed
har han till oss förmedlat den goda
traditionen och är idag vår bästa källa för
Alexanders historia.
Till högkvarteret hörde emellertid också
hovhistoriografen Kallisthenes, en släkting
(dock ej, som vanligen uppges, systerson)
till Aristoteles, Alexanders lärare. Denne
Kallisthenes avfattade redan under
fälttåget en litterär relation om konungen,
hållen i en panhellensk-panegyrisk anda,
som svarade väl mot den roll av hämnare
på den persiske arvfienden, som Alexander
påtagit sig inför den grekiska världen.
Kallisthenes råkade emellertid senare i
kollision med konungen på grund av
dennes tilltagande självhärskarlater och avgick
med döden före fälttågets slut, enligt
Aristobulos på grund av fängelse och
sjukdom, enligt Ptolemaios efter tortyr och
hängning. Ett eller ett par decennier efter
Alexanders död togs Kallisthenes’
tradition upp, men med retoriska utsmyckningar
och snedvridningar av händelseförloppen,
av en skribent i Alexandria vid namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
