Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Runebergs ode över det ädlas seger. Av K. Rob. V. Wikman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Run eb er g s ode över det ädlas seger
Av K. Rob. V. Wikman
et låg ingen stämning av den
»ljusnande framtid» som studentsången siar om,
över universitetslivet hösten 1822, då den
unge Johan Ludvig Runeberg som blivande
akademisk medborgare gjorde sitt intåg i den
gamla staden vid Aura å. Åbo hade i Finland
varit den nationella romantikens vagga. Den
svenska fosforismen och den tyska
nyromantiken smälte här samman i den nationella
och romantiska strävan, som efter Werner
Söderhjelm kallats »Åboromantiken». Dess
ledare hade varit Adolf Ivar Arwidsson. Denna
romantik var en jäsande och skummande
brygd. Åtskilligt var bubblor, grummel och
dunkel. Åtskilligt var oro och rörelse. Men
det fanns även must i brygden.
Arwidsson var nu borta. I maj månad hade
han utan rätt till återvändo förvisats från
högskolan, sedan hans tidning redan
föregående år indragits. Med Arwidsson var
Åbo-romantiken borta från arenan. Det som nu
fanns kvar var all romantiks pièce de
rési-stance, maningarna att resignera och hoppas
på bättre tider. I Arwidssons förkunnelse hade
dock funnits åtskilligt mer än detta. Framför
allt hade där funnits tidens nationella
frihetspatos. Och detta kunde ingenting slå ned.
Napoleonskrigen och den heliga alliansen,
det nationella uppvaknandet i Tyskland,
Italiens och Greklands nationella
frihetsdrömmar stodo på historiens dagordning, och man
var inte helt utan fönster åt Europa i Åbo.
I varje fall voro inte studenterna det. Särskilt
väl underkunnig var man om vad som tilldrog
sig vid de svenska och tyska högskolorna.
I maj 1819 hade Heidelbergstudenten Sand
stuckit ned författaren August von Kotzebue.
Denne hade allmänt betraktats som den
frihetsfientliga politikens kreatur. Mordet väckte
ett enormt uppseende i hela Europa. I
Finland hade namnet Kotzebue länge stått på de
resande teatersällskapens affischer. Samma
termin Runeberg blev student, kunde man
också se Kotzebuemordet i Freses
vaxkabinett. Kotzebue tävlade i popularitet med »den
sköna Zuleima mördad av Saidi», för att inte
tala om Napoleon och marskalk Ney »fore sin
arkebusering», som det stod i annonsen. I
studentkretsar hade man t. o. m. börjat taga
parti för och mot, och säkerligen var den nye
prokanslern Johan Fredrik Aminoffs farhågor
för »sandism» och »carbonarism» bland
studenterna inte alldeles utan fog. Man aktade
sig dock granneligen att vara alltför öppen i
sådana frågor i 1820-talets Finland. Men vi
känna förhållandena tillräckligt för att veta,
att där pyrde en frihetslåga under askan. I
januari månad samma år hade August
Maximilian Myhrberg för alltid övergett Alma
mater aboënsis och begett sig ut till frihetens
stora vinkande äventyr i Grekland, Spanien
och Polen. Troligen följde honom många
tankar i kamratkretsen på denna färd.
I december 1821 hade Åbo fått sin
Kotze-bueaffär. En förryckt student hade tillfogat
medicine professorn Israel Hwasser ett
värjhugg vid ögat. Skulle detta vara ett attentat,
så var det bara en parodi på ett attentat.
Ingen förnuftig person skulle hittat på att.
mörda den hygglige och omtyckte Hwasser.
Men akademiens högsta vederbörande funno
tiden inne för stort alarm. Den stackars
sinnessvage studenten skulle behandlas och
straffas såsom politisk syndabock.
Universitetets inhemska styresman Aminoff stod
beredd att verkställa offret. I lagens och
humanitetens namn ingrepo då framför andra de
båda liberalt sinnade professorerna juristen
Afzelius och teologen Bonsdorff. Men det
borde de inte ha gjort. Afzelius tvangs att
lämna sin verksamhet vid akademien i mars
1822, och Bonsdorff fick lämna sin i mars
1823. Med Afzelius förlorade studenterna en
omhuldad lärare och den frisinnade
åskådningen sin förnämsta målsman vid högskolan.
Ingenting visar rättslösheten bättre än
behandlingen av professorn i »allmän och
fäderneslandets lagfarenhet» Anders Erik Afzelius,
som inte endast, utan dom och rannsakan,
berövades sin tjänst, utan sedermera därtill
ännu häktades för att senare förvisas och
deporteras till det inre av Ryssland. Den första
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>