Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Angelos Sikelianos. Det moderna Greklands mest uppburne diktare. Randanteckningar till några av hans arbeten. Av Börje Knös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Börje Knös
från Eleusis och Asien, och »sagan om Jesus»
vill han placera i raden av de stora religiösa
myterna, som var och en under olika aspekt
för honom innehålla samma tolkning av
evighetens och livets problem. I sin lösning av
dessa problem är han panteist och elev till
Hermes Trismegistos, en adept av de
hermetiska vetenskaperna.
Man möter ofta hos Sikelianos ett av orfiska
traditioner närt mystiskt element. För
honom var det antika Grekland lett av vissa
andliga begrepp ovanom den historiska
utvecklingen, begrepp som grekerna själva läto
gå förlorade, men som det enligt skaldens
mening är nödvändigt för vår mekaniska
och rationalistiska tid att återfinna för att
kunna omforma vårt liv och på en gång
fördjupa och höja vårt väsen utöver intellektet
och föra det tillbaka till de rena källådrorna i
livet. Det är därför som Sikelianos velat
organisera moderna delfiska spel och sökt skapa en
Internationell delfisk union, som skulle göra
Delfi med dess uråldriga traditioner och den
mystiska klangen i namnet till ett andligt
centrum i Europa. Ett försök gjordes 1927,
men stötte på alltför stora svårigheter för
att kunna fullföljas. Sikelianos vill påvisa, att
Europas enhet och den mänskliga kulturen
ej bero av anspråksfulla och själlösa
institutioner, utan av andliga krafter, och att man
har behov av vissa inspirerande härdar, vissa
centra för etisk och moralisk trosgemenskap,
där all hedendomens skönhet skall ställa sig
i den kristna kärlekens tjänst.
I dikten Den heliga vägen (lera odos, 1935)
drömmer han, hur han en kväll, »då den
sjuka tiden skyndar att suga liv utav den
yttre världen», färdas fram på vägen till
Eleusis — »för mig den vägen alltid var en själens
väg»; han stannar för att vila på en klippa
och ser då en zigenare komma med två
björnar i kedjor, vilka uppföra sina danser,
sargade och hetsade av bojorna; särskilt
björnhonan ryter av smärta och dansar ivrigt
för att slippa se sin unge pinas på samma sätt
som hon.
Då jag såg det, fann jag mig
utom tiden, långt bort från tiden,
fri från gestalter uti tidens ram,
fri från bilder och statyer,
jag var utanför, helt utanför all tid.
Men, frågar skalden, skall den tiden komma,
då han och zigenaren och björnen, d. v. s.
alla pinade och sargade själar skola mötas i
gemenskap och förståelse i den eleusinska
högtiden? Och moiran svarar honom, att den
skall komma. Samma mystiska stämning
möter man i dikten Attiskt (Attiko, 1942); även
här rider skalden på vägen till Eleusis, där
forntid och nutid sammanlöpa:
Var är tiden? Från min tanke
den försvunnit uti vindens svaga fläktar. . .
Eviga är dessa pinjer, som funnits sedan alltid,
evig är vinden, som doftar friskt av timjan.
Och rytmen, som vi galoppera i,
det är ju samma rytm, vars
dunkla spår av forna hästar lämnats
på denna gudamark . . .
Blott här känner skalden en befriande känsla
— dikten är skriven under ockupationens
hårda år — och finner sin samhörighet med
naturen
på denna gudadag,
då vi och hästarna och gudarna inandas allt,
båd’ synligt och osynligt, i den rena rymden!
Sikelianos’ mystik framträder med en
egenartad ton i den säregna diktcykeln Grekernas
påsk (Pascha ton ellinon, 1919), som med sin
blandning av antika och kristna symboler
och tankar är präglad av en djupt mystisk
religiös glöd. För grekerna är påsken en fest
till livet och pånyttfödelsen, och dikten är
en hyllning till skapelsen och den spirande
och kämpande livskraften. Titlarna på de
olika dikterna i cykeln visa skaldens strävan
efter en religiös synkretism. Den första
dikten, Hymnen till Helena (O imnos stin Eleni)
för läsaren omedelbart in i diktarens tankar.
Från de Skajiska portarna passerar långsamt Helena,
de gamle resa sig för henne tankfullt.
Men det är ej sagans Helena, som åkallas,
det är en Helena, som representerar det höga
och strålande och ouppnåeliga, ett gudomligt
väsen, för vilket människorna kämpa och
lida och som de alltid följa med sina tankar.
Utomordentligt vacker är den andra dikten,
Argonauternas sång (To tragoudi ton
argo-nauton). Sikelianos, själv uppfödd på en
klippö, är en mästare att skildra den tjusning
greken känner inför havet och dess stormar.
Ett gudaöde sträcker obevekligt handen över oss,
blottad strålar mot oss stormen i sin skönhet.
Höj dig, hav, i all den ära, våra hjärtan skänka dig;
långt förrän vi stranden lämnade, vi längtade att
se ditt skum och suga in dig helt som stränderna!
I varje strof dallrar en hyllning till farorna på
havet; så doftar icke höet, då det fallit för
lien, som havets alger för sjömannen, då han
plötsligt och med obetänksam iver söker
äran, som på öppna havet tronar i ensamt majestät,
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
