Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den röda blomman. Av V. M. Garsjin. Svensk tolkning av Anders Frostenson - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V. M. G a r s j i n
V.
Han sov inte på hela natten. Han hade
ryckt upp denna blomma därför att han
förstått vilken väldig bragd han blivit
kallad att utföra. Redan då han första
gången såg ut genom glasdörren, hade hans
blick fjättrats av den blodröda blomman
och han förstod i denna minut, mättad med
bragd, att han, just han, blivit ålagd att
utföra något stort på jorden. I denna
lysande röda blomma fanns all världens
ondska samlad. Han visste att man ur
vallmon framställde opium. Kanske var
det just denna tanke som svällde, fick
vidunderliga proportioner och inom honom
tvingade fram dessa kusliga spökbilder.
Blomman blev för honom personifikationen
av allt ont. Den hade druckit allt oskyldigt
blod som utgjutits (det var därav den
blivit så röd) och alla tårar som
mänskligheten gråtit. Den var en hemsk och
hemlighetsfull varelse, Guds motståndare,
Ariman, förklädd i anspråkslöshetens och
oskuldens gestalt. Det var nödvändigt att
rycka upp den och döda den. Men det
räckte inte. Det var också nödvändigt
att hindra den att i sin dödssuck utgjuta
all sin ondska i världen. Fördenskull hade
han gömt den hos sig vid sitt bröst. Han
trodde att blomman till nästa dag skulle
mista all sin kraft. Dess ondska gick in i
hans bröst, hans själ, och där skulle den bli
besegrad —• eller segra, i så fall skulle han
själv duka under och dö, men dö som en
redbar kämpe och som mänsklighetens
förste kämpe, därför att ingen före honom
vågat sig på att i en enda drabbning ta
upp striden mot all världens ondska.
»De har inte sett den. Jag har sett den.
Skulle jag då kunna låta den leva? Nej,
hellre då dö.»
Och han lade sig utmattad och uppjagad,
den förvirrade kämpen. När fältskären fann
honom på morgonen, var han mer död än
levande. Men snart kvicknade han till,
hoppade ur sängen och sprang omkring i
sjukhuset som förut, samtalade med
patienterna och med sig själv mer högljutt och
osammanhängande än någonsin. Man
släppte inte ut honom i parken. Doktorn
som såg, att hans vikt ständigt minskades,
att han aldrig sov, att han bara gick av
och an, ordinerade en morfininsprutning.
Han gjorde inget motstånd längre. Snart
somnade han. Raserianfallen upphörde, och
de vilda melodier som ständigt följt honom,
födda ur stegens ojämna takt, försvann ur
hans öron. Han tänkte inte längre på
något, han till och med glömde den andra
blomman som han måste rycka upp.
Tre dagar därefter ryckte han den
emellertid plötsligt till sig mitt framför vaktaren
som inte hann hindra honom. Vaktaren
sprang efter honom. Med ett vilt jublande
tjut rusade den sjuke tillbaka till
hospitalet, och när han kommit in i sitt rum gömde
han blomman vid sitt bröst.
»Varför ryckte du upp blomman?»
frågade vaktaren som hunnit fatt honom.
Men den sjuke som redan lagt sig på
sängen i sin vanliga ställning med armarna
korslagda började tala så förvirrat, att
vak-taren endast tog ifrån honom huvan med
det röda korset och sedan gick. Och den
spöklika kampen började på nytt. Den
sjuke kände hur det onda i långa, ormlikt
ringlande strömmar flöt ut ur blomman.
De slingrade sig runt honom, pressade
samman hans lemmar och genomdränkte
hela hans kropp med sitt hemska innehåll.
Han grät och bad till Gud och slungade
emellanåt förbannelser mot sin fiende. Mot
kvällen vissnade blomman. Den sjuke
trampade sönder den svartnade växten,
plockade sedan samman resterna efter den och
bar dem till badrummet. Där rullade han
dem samman till en liten kula, som han
kastade in bland stenugnens glödande kol.
Länge betraktade han hur hans fiende
väste, krympte samman och till slut
förvandlades till en spröd, snövit askboll.
Han blåste på den, och den försvann.
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
