Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstens gestaltproblem. Av Ola Zweygbergk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ola Zweygbergk
de nyanserade stämningar som
betraktandet av rikt sammansatta konstverk
framkallar. Det är vad som förstås med
emotionell differentiering, Å andra sidan kan den
sinnliga sammanbindningen exemplifieras
med en hänvisning till de akustiska och
optiska harmonierna och de »gemensamma
formala nämnare» som Gregor Paulsson
talar om. Men i stort sett består den här
ovan antydda polariteten mellan de
»inbäddande» känslorna och de »upphöjande»
formelit-sinnliga faktorerna.
Om vi genom denna utredning av
begreppen vunnit en ökad insikt i den estetiska
gestaltens allmänna byggnad och en mera
nyanserad bild av den syntes mellan form
och innehåll som konstverken representera,
så kvarstår den viktiga frågan om de
estetiska gestalternas särskilda kännetecken
ännu obesvarad. Gestalter äro ju en allmän
själslig företeelse, vilkas förekomst man
påvisat i otaliga psykologiska sammanhang,
och därför är det nödvändigt att inom detta
vida fält avgränsa det område, där de
estetiska gestalterna framträda för
medvetandet. Man kan säga att redan de formalistiska
konstlärorna befattade sig med denna
fråga, och det är tydligt att den
bestämning som de fixerade i attributet »ren», då
de talade om den rena konsten, det rena
seendet, var avsedd att skapa en sådan
åtskillnad. Man frågar sig nu, sedan den s. k.
rena formen avslöjat sig som en feltolkning
av konstens konkreta faktum, om de
emotionellt förankrade strukturer, de
»gefühls-erfasste Formen», varom Utitz talar och
vilkas begrepp vi i det föregående
uppmärksammat, skapar den nödvändiga
distinktionen mellan estetiska och utomestetiska
gestalter, mellan konsten och livet.
Det är tydligt att så icke är fallet. Genom
att formen förankras i känslan skapas
visserligen en åtskillnad gentemot de rena
tankebilderna, och detta är onekligen ett
beaktansvärt resultat med hänsyn till de
svårigheter gränsdragningen mellan konst
och teori erbjudit många estetiker, men
samtidigt kvarstår det besvärliga faktum,
att emotionellt färgade gestalter förekomma
överallt i det praktiskt inriktade själslivet.
Det är lätt att visa på handlingsstrukturer
med ett fast inre sammanhang mellan de
olika momenten och med en primär
förankring i emotionella faktorer. En spelare,
som med lidelse lever sig in i ett hasardspels
växlingar ger exempel därpå. Han
upplever starkt emotionellt spelets sinnrika
kombinationer, men därför beteckna vi
inte hans reaktioner som estetiska.
I detta dilemma kommer nu den berömda
satsen om konstens intresselöshet oss till
hjälp. Det förefaller nämligen som om man
för att få sikte på något för den estetiska
upplevelsen djupt originellt med framgång
kunde peka på den frihet från vilja, begär
och intresse, det »upphävande av
aktionsberedskapen», den eliminering av
tillvarons »aktualrelief» och tingens
»vitalkvaliteter», som i växlande terminologi
framhävts av så många estetiker och psykologer
såsom utgörande ett speciellt estetiskt
kännetecken. Den förmälning av känsla och
form som konsten innebär, skulle alltså
förverkligas på ett intresselöst plan, och
därmed vore en åtskillnad framhävd gentemot
de emotionellt engagerade varseblivningar,
vilka förverkliga ett praktiskt syfte eller
äro invecklade i ett handlingssammanhang.
Satsen om konstens intresselöshet gäller
ju inte oemotsagd; den har häftigt
kritiserats av både filosofer, estetiker och
konstnärer. Utan att här kunna närmare ingå
på ett bemötande av denna kritik, för
vilken särskilt moderna författare och
litterära programmatiker trätt i bräschen, vilja
vi framhålla, att också en intresselös
upplevelse, en kontemplativ attityd kan rymma
viljespänningar, affektspår och tendenser
av olika slag, utan att dock den
betraktande inställningen därigenom väsentligt
rubbas. Man kan kanske för att
psykologiskt förklara detta fenomen med Müller-
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
