Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
267
likväl åt andra håll inkast, som göra det
högst betänkligt att vedervåga ett så
radikalt experiment derföre, att det i sceniskt
hänseende kanske vara det lättast utförbara.
Att öppna en lång serie af
theaterrepresen-tationer på ett språk, som i följd af den
osaliga söndringen mellan bildningens och
den högre litteraturens uttryckssätt å ena
sidan och massans af folket å den andra,
ej eger att uppvisa mer än ett enda
originalstycke, och äfven detta af en så
underordnad förtjenst, att det knappt skulle
utmärka sig bland hundrade, som
mångenstädes på Europas folktheatrar gifvas,
genom någonting annat, än den djuriska
fäak-tighet, hvarmed samma folk uppträder, till
hvars uppbyggelse pjesen är ämnad, —
vore dock ett nästan förtvifladt försök.
För möjligheten af framgång vore således
den lyckträffen oumbärlig, att det finska
theatersällskapet genast kunde ställa till sin
disposition en diktare af t. ex.
fransmannen Hardys eller norrmannen Holbergs
produktiva kraft. Men en sådan lycka kan
allraminst i brådkast väntas för ett språk,
hvars öde bland andra vidunderligheter
företer det oerhörda, att de bästa hufvuden, som
fullt ega tungomålet i sin makt, slagit sig
i massa på att utreda dettas
grammatikali-ska "knoppar", långt innan det gjorts till
vehikel«t’ör en på civilisationens grund
uppvuxen vitterhet och öfrig nationallitteratur.
Och måhända skulle ej ens talenter af
Hardys och Holbergs intensitet förstå att fylla
det, hvaraf oss ändock främst göres behof.
Den grofkornighet, det naiva oberoendet
af idealets högre fordringar, som
karakterisera äfven den sistnämndes outtömmeliga
lustighet, är icke just det, som för vår
unga theater vore det oumbärligaste. Det
är ej i en grundligare grofhet i tänke- och
uttryckssätt, i råare utbrott af harm och
arghet, det finska folket behöfver taga
lektioner från scenen; läromästare derutinnan
erbjuda sig nog sjelfmant utanföre. En
talent af en så naturlig finhet och genom
bildning förädlad gratie som Topelii, jemte
hans stora förmåga att öfver hvarje inne-
håll gjuta den populäraste form, skulle gagn®
oss mer, än Holbergs burachikosa energi.
Högeligen fara värdt vore det déBSutom,
att en fortfarande sysselsättning med
framställningen af dylik art som
Silmänkään-täjä och magister Putronius skulle, utom
att dess förtjenst om folkets höjande och
bildande blefve ganska tvetydig, efterhand
nedtrycka sjelfva skådespelarekonsten till
ett stadium, hvarifrån alla civiliserade
nationer, med mer eller mindre framgång,
sökt emancipera scenen. Det är en lätt
konst äfven för den måttligaste förmåga,
att försätta sig i och återgifna okultiverade
personer och förhållanden, som stå ännu
ett steg lägre än den halfbildade eller omogne
dilettanten sjelf. Och icke stort svårare är
det heller att karrikerande neddraga till
löjlighetens låga sfärer utmärktare
personligheter, då efterapningslusten hakar sig fast
vid mera framstående egenheter hos dessa.
Men att på ett fullt tillfredsställande sätt
återgifva genom tankesätt, genialitet eller
handlingskraft öfverlägsna karakterer, detta
är ett problem, hvars lösning något
öfverstiger det hvardagliga härmningskynnets
tillgångar. Här om dagen såg man på
Dresdens folktheater ett märkeligt bevis för
denna sats, då Immermanns förtjenstfulla
"folkstycke": Andreas Höfer derstädes
uppfördes. Sjelfva titelrollen och de öfriga, vid
hvilkas framställning den vanliga
bondprak-tikan förslog, gåfvos till en del förträffligt,
till en annan åtminstone rätt bebjelpligt;
men när grefve Baraguay, vice konungen
af Italien, och isynnerhet marskalk Davoust,
som dock i verkligheten ingalunda gjorde
anspråk uppå att vara ett praktexemplar
af finaste hyfsning, visade sig, vardt det ett
elände att se, huruledes ömkligheten
brottades med löjligheten om eganderätten till
deras figurer. Och när man dagen derpå
på kongl, theatern fick skåda Emil Devrient
återgifva Bolingbrokes personlighet i
Scri-bes: "Ett glas vatten", — som väl i
historiskt hänseende är den argaste galimathias
och ej heller betraktadt ur de högsta
poetiska synpunkter håller streck, men likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
