Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
2.
Upp i det höga
Prunkande, stolta slott
Slog du ditt öga.
Lyran blott blef min lott.
Ack! den och kärleks röst
Spränger til’slut hvart bröst!
Men jag ej klagar pä
Ödet, som mig skall nå.
Kunde jag finna
Skönare lott för mig,
An att fä brinna,
Sjunga och dö för dig!
3.
Du - - må du kufva
Känslornas varma röst.
Strålande, ljufva!
Min bild ryck ur ditt bröst.
Mins som en ton mig blott,
Hvilken mot himlen gått,
Eller en stjerna klar,
Som föll, dä högst hon var!
Ja, må du glömma — —
Så må du glömma mig,
Som jag, du ömma!
Ständigt skall minnas dig.
4.
Går du i natten
Ensam i stjernors glans,
När land och vatten
Slumra frän lek och dans,
Och du ej vet hvarför
Plötsligt dig något rör,
Hvi högt ditt hjerta slår,
Blicken skyms af en tår;
Det är i döden
An ett farväl från mig.
I alla öden
Anden se’n följer dig.
-d-d-.
Hvart Ungerns nationalskald tagit vågen.
Då kriget i Ungern utbröt, då bela den
ungerska nationen, lifvad af en gemensam
frihetskänsla, ställde sig under vapen, var
det en nationel lyras sånger, som klingade
högre än någonsin. De vunno genklang i
hvarje bröst, de ingjöto mod och förtröstan
i det sista, de voro den ungerska arméns
dagordres, att stå eller falla. Alexander
Petöfi, så hette sångaren, Ungerns
stolthet och föremål för allas kärlek. Han stridde
i hären såsom General Bem’s adjutant, och
sände då och då ut en sång, som flög
igenom arméns leder. Redan från sitt första
uppträdande, år 1844, hade han blifvit
hel-sad såsom en gryende nationalskald.
Men Ungern kämpade sin sista strid
den 31:sta Juli 1849. Likasom en
slocknande febersjuk, redan afmattad genom
lidanden, ännu för en stund förer
öfvermensk-liga krafter i dödskampen, så stridde
Ungern denna dag. Dess krafter brötos dock,
dess söner spriddes hit och dit.
Alexander Petöfi var äfven ibland dessa, och har
sedan icke lemnat något spår efter sig.
Han fanns icke bland de stupade, ban
söktes förgäfves ibland de lefvande. Så
hafva nu nära tolf år förgått, utan att man
dock uppgifvit allt hopp om hans
återfinnande.
Nu meddelar en i Pesth utkommande
tidning tvenne bref från den protestantiska
presten i Kis-Baboth (nära Raab) deruti
denna, vid sitt hedersord och vid sin
egenskap af en andans man, berättar, att
Alexander Petöfi, som ban ganska väl känner
sedan barndomstider och ined hvilken ban
alltid stått i ett nära förhållande, hade,
såsom flykting, kommit till honom en
thors-dag i Juli månad år 1851; att han hos presten
tillbringat en natt, och hade, sedan han
till ett minne skänkt denne sin käpp,
af-rest till Raab. Sedan dess har icke
presten hört af sin vän, skalden. De
ungerska tidningarne hafva nyligen nämnt, att
fordna ungerska fångar förklarat sig hafva
sett Petöfi uti fästningen Kufstein. Det är
således sannolikt, att han ännu är vid lif,
ehuru ban måhända försmäktat’ i
österrikiskt fängelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
