Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
"godsets nuvarande herre. Hvad helst man
må säga, han är en knuslare. Han äger
mera än tusen själar och är följaktligen en
ädel herre. Men säg mig uppriktigt liknar
han en adelsman? Han är uppfostrad i
Moskwa, vid universitetet, i sällskap med
skräddares och skomakares söner, och kan
väl en skomakare bilda ett passande sällskap
för en furste? Och se nu hvad följden
deraf har blifvit! När han kom upp till
Zaboria, i stället att föranstalta jagtpartier,
baler, middagar, vandrar han omkring i
böndernas kojor, leker med barnen och
låter de gamla berätta för sig sagor och
sjunga visor, som ban skrifver ned till
pappers. Jag frågar om detta är skick
och fasoner af en furste? Han brukar
dessutom köpa gamla böcker och ritningar och
betalar för dem hvad pris som helst; och
om ban får veta, att någon af hans
bönder har en mycket gammal bok, vore det
än midt i natten, låter ban spänna för
vagnen och reser sina trettio, fyratio verst
för att tala med mannen. Och så gräfver
han efter skatter med allmogen och om
han händelsevis påträffar några skärfvor
af en sönderslagen kruka eller gamla
kopparmynt, så packar han omsorgsfullt dem
in i bomull och skickar dem till
Petersburg — liksom om sådant skräp ej stode
att fås der! En gång, hör mans på blott,
råkade ban, nära till bazaren, på en blind
tiggare, som sjöng psalmer. Furst Daniel
blef rakt utom sig, lät honom sitta vid
sin sida i vagnen, förde honom hem till
sig, satte honom i en sammets karmstol,
gaf honom vodka, vin och mat från sitt
eget bord och hade honom sedan att sjunga
psalmer, dem han alla skref ned på papper.
Naturligtvis var mannen förtjust öfver ett
sådant mottagande, lät upp sin mun och
råmade som en oxe. Nå! är icke detta
schangtilt? Den som söker sitt tidsfördrif
i träcken, hur skulle ban ej besudla sina
händer, och är detta, jag säger det än en
gång, skick och fasoner af en furste!"
Den gamle mannen uppdrager nu en
tafla af det helt olika lefnadssätt furst Da-
niels ättefader, den store Alexej Juriwitsch
förde. Det var lysande och ärofulla tider,
säger ban, och de skola aldrig återkomma.
Till förtydligande af denna reflexion
beskrifver ban ett ståtligt jagtparti, som gafs
af furst Alexej vid tillfället af hans
förmälning, hvilket dock ändades sålunda att
Hans Höghet blef uppbragt af raseri mot
berättarens egen fader Iaschka och lät
tilldela honom femhundra spöslag. Iaschka
hade förut fått erfara en eller par dylika
obehagligheter, men ban hyste dock,
liksom hans värdige son, en djup beundran
för Hans Höghet.
Vid ett annat tillfälle, då furst Alexej
Juriwitsch gick ut på jagt, var det ganska
kallt och ett tunnt skal af is — hvad man
kallar "klingis" — hade lagt sig öfver Wolga,
— så tunn att man kunde krossa den med
ett femkopeks stycke af koppar. Jägarne
hade nedgjort så der en hundra och
femtio harar på fältet och gjorde halt på en
kulle ditom klostret. Kullen var ganska
hög och reste sig, brant som en vägg, upp
öfver Wolgas bölja. Furst Alexej
Juriwitsch var vid upprymdt lynne och
önskade roa sig: ban satte sig ned på klippans
kant, grensle öfver en pipa med ljufligt
vin, tog en bägare i handen och begynte
servera sig sjelf och dem som omgåfvo
honom. Då ban blef något upprymd,
befallte han sitt folk att slå hål i isen, så
här, ser ni: de skulle störta sig ned, med
hufvudet förut, från spetsen af kullen i
floden samt komma upp på ett annat ställe
och der med hufvudet knacka ett nätt och
rundt hål uti isen. Detta var den
förevigade furstens, Alexej Juriwitshs
favoritnöje •— Gud signe honom med sin
himmelska krona! Men den dagen kunde
ingen göra en reisack (vak), som var
honom till nöjes. Några kastade sig
oskickligt och föllo pladask mot isen och
skämde rakt ut sig. Det kallades att "slå slint",
och för det bekom man femton
spöslag, "för att lära ryggen känna sin
tillbörliga plats och att icke ännu en gång
intaga hufvudets ställe." En annan åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
