Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
lyftning i uttrycket, några ända till
torr-bet nyktra, andra rent af realistiska. De
sednare bilda ännu den bättre sidan af dessa
dagars litteratur. Realismen är en
visserligen brutal, men sund och stärkande
reaktion mot den sentimentalitet, som
herr-skat ifrån restaurationstiden, och emot
smaken för det småtäcka, inskränkta, de
småaktiga detaljerna, som är en konseqvens
af den borgerliga industrialismen. Ännu
är motsatsen mellan precieuse ocb realister
icke strängt utvecklad, men den existerar,
och man kan hoppas, att den kamp, som
förr eller sednare måste utbryta, icke skall
blifva ofruktbar. Realismen skall göra sin
väg och de franska skriftställarne skola
lära sig att nogare studera och måla
naturen och samhället, dessa outtömliga
källor till poesi och skönhet.
De berömda skriftställare, som
öfverlefvat romantikens tid, hafva sjelfva
genomgått mången metamorfos. Några
hafva gifvit efter för hågen för hvila och
vanan vid lyx, förbundit sig med den
makt-hafvande och fullständigt modifierat sina
förra åsigter; andra hafva kastat sig på
den motsatta ytterligheten och
komprometterat sin värdighet genom en opassande
hätskhet; andra hafva flyktat i armarne
på en ologisk och emot bela deras
lifsverksamhet stridande reaktion; ännu andra,
hvilka härtills alltid hade kämpat för reaktion
och ultramontanism, hafva plötsligen blifvit
förfäktare af liberala och protestantiska
institutioner, af groll mot en makt, den de
afsky. Litteraturens förfall har icke
ensamt sin orsak uti den kejserliga
regeringens inflytande, utan har småningom
blifvit framkallad genom 1830 års revolution,
Ludvig Filips regering och den öfverilade
explosionen 1848. Kejsaredömet sjelft är
en verkan af Frankrikes förfall. Det
behöfdes tjugu års korruption och några
månaders skräckregering för att förödmjuka
den öfver sin upplysning så stolta franska
nationen och störta henne i en andlig
träldom, sådan som endast de sorgligaste
tidskiften af hennes historia ha att uppvisa.
Sålunda äro den litterära industrialismen,
föraktet för det ideala, litteratörernes
falhet, bristen på moraliskt samvete,
karakterens och talentens förnedring, dessa
gemensamma företeelser för alla tider af
förfall, konseqvenser af Frankrikes felsteg
och olyckor sedan början af detta
århundrade. Men egendomligt tillhörande det
nuvarande systemet är — man bör gifva
kejsarenom hvad kejsarenom tillhörer —
detta allmänna misstroende, hvilket djupt
gripit de annars meddelsamma och
hög-hjertade fransoserne, och gjort dem till
hufvudhängare och egoister, denna
terrorism, som städse sväfvar öfver tanken och
förlamar den, bristen på skydd ofvanifrån,
hvilken öfverlemnar konsterna åt deras
förfall, utan att räcka dem ett vänligt och
intelligent handtag, kanonernas larm, som
öfverröstar tankens stämma och hämmar
andens utveckling uti ett århundrade, som
syntes lofva så mycket.
Till de äldre skriftställare, hvilka
ingått förbund med regeringen hörer Sainte
Beuve, den poetiske kritikern, hvilken
enligt sitt eget erkännande genomgått alla
metamorfoser. Då ban aldrig offentligen
uttalat sina principer, så kan ej heller den
förebråelsen att hafva ändrat dem träffa
honom. En nästan lika berömd kritiker,
hvilken gjort kejsaredömets sak till sin, är
Désiré Nisard, den siste försvararen af de
klassiska theorierna. Hans särskiljande
mellan offentlig och enskild moral, hvilket
år 1858 väckte så många oroligheter uti
École normale, tjenar till förklaring af hans
politiska förvandlingar. Till dessa
berömda kritici sälla sig ännu några andra
litteratörer, hvilka dels af intresse dels af
verklig sympathi anslutit sig till det andra
kejsaredömets politik: Fortoul, Théophile
Gautier, Arsène Houssage, Octave Feuillet,
Mon-gis, general-prokurator och författare till
ett ode L’Empereur, hvilket lemnar långt
bakom sig alla dithyramber, hvilka
någonsin blifvit diktade till Ludvig XIY:s eller
Napoleon I:s ära. På ett skickligare sätt
än den enthusiastiske Mongis försvaras Na-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
