Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334’
tvinga Carl Johan till abdikation. Bland de ädlingar
som voro utpekade att leda den ifrågavarande
rörelsen befann sig äfven den person, som nu kom på
besük.
Det är abdikationsförslaget som för honom hit
— tänkte värden — då han nu gick mot sin förnäma
gäst, för att emottaga och beledsaga honom till
hedersplatsen i rummet. Efter några
artighetsbetygel-ser utvexlade å ömse sidor, och sedan den
fremmande med en mönstrande blick gjort sig förvissad om
att ingen obehörig fanns i rummet, utbad han sig ett
enskildt samtal, hvarpå båda slogo sig ner i den
mjuka divanen.
Såsom ingress till diskussionen började nu den
anlände att slå omkring sig med allehanda
högtraf-vande fraser, anspelande på värdens stora popularitet
inom kommunen, hans nitälskan för folkupplysning
och menniskokärlek, hans allmänt erkända
embets-mannaförtjcnster och fosterländska tänkesätt o. s. v.,
allt med små uppehåll i harangen, för att erfara
verkan af de puffar, som smickrets elektricitets-maskin
sä frikostigt utdelade. Härifrån gick talaren så
oförmärkt in på dagens händelser, ordade vidt och bredt
om landets, sjunkande kredit och nationens mindre
lyckliga ställning; vidrörde med lätt hand att äfven
kungar måste boja sig för tidens välde och i sin
ordning vika för dess påtryckningar — icke alltid
genom att stiga ned i grafven, utan genom att lemna
plats åt friskare viljor; beklagande att en man som
Carl Johan, den der sä oändligt mycket uträttat med
sitt snille och sitt hjerta, icke på sin höga och
vördnadsbjudande ålderdom skulle unnas en ostörd hvila
på sina sjelfförvärfvade och oförvissneliga lagrar. Det
sades väl ej rent ut, att landets olycka hade sin rot
i den gamla monarkens förslappade tillstånd, men
det antyddes något deråt i förtäckta uttryck.
Deremot förklarade ban öppet, att han ansåg för en
riksolycka om thronfüljareti, som redan uppnått
mannakraftens dagar och vid åtskilliga tillfällen då
regeringsbördan varit lemnad i hans händer visat sig vara
i besittning af en regents alla erforderliga
egenskaper, längre skulle gå sysslolös; att i ett så vigtigt
fall som detta, det vore icke allenast nationens rätt
utan dess pligt att taga ett initiativ, som ofelbart
skulle leda till en sakernas bättre ordning. Talaren
slutade med att försäkra, det tidpunkten nu var inne
för fosterlandsvännerna att taga ett parti, och att han
med anledning häraf vändt sig till en man, på hvars
medborgerliga tänkesätt han fullt kunde lita och pä
hvars medverkan han hoppades att få bygga. —
Samtalet slutade och gästen aflägsnade sig, under löfte
att snart låta höra af sig.
Någon tid härefter, på ett i närheten af
hufvudstaden beramadt landtbruksmöte, träffar Norling
tillsammans med just den person, som han hos vännen
på Ladugårdslandet hade hört umgås med planen att
störta Carl Johan från thronens höjd, oaktadt han
hade monarkens gunst att tacka för sin egen
upphöjda position i nådens rike. Sådan dubbelhet kunde
Norling med sin rättframhet ej lida.
Bada hade tillfälligtvis stannat framför några
exponerade engelska fullblodsföl för att taga dem i
ögonsigte. Norling tillfrågades af sin förnäma
sidokamrat, hvad han tyckte om racen och om han ansåg
den lämplig att göras allmän i landet? Oaktadt
Norling icke var någon synnerlig vän af densamma, gaf
han till svar: att ban ansåg den engelska
fullblodshästen såsom den mest passande att i Sverige
användas till dragare af tyngre lass, såsom jern* och
sädesforor m. m. d. Den, till hvilken svaret gafs
och som sjelf ansåg sig för hästkännare, föll i
förvåning öfver hvad han hörde af den prisade
hästdoktorn, repade sig dock snart och försäkrade med
mycken tvärsäkerhet: att han tillförne varit en varm
beundrare af engelska fullblodsracen, men att han dyrt
fått ångra denna sin förvillelse och kunde intyga att,
hvad denna race dugde till — allraminst passade den
till lasshäst. Till yttermera visso bad han Norling
följa sig till sin vagn att der beskåda ett par
fullblodshästar. Antagonisterne i politik gingo åstad.
Knappt hade Norling fått sigte på hästarne, förrän
han, tvärtemot verkliga förhållandet, utfor i beröm
öfver deras starka muskelsystem och grofva
benbyggnad, och menade att han aldrig sett ett par
förträffligare lassdragare.
Men huru i Guds namn vill ni försvara ett
sådant omdöme? utropade egaren till hästarne, alldeles
förbluffad och öfvertygad att den utmärkte
veterinärläkaren plötsligt mistat förståndet. "Jo", sade
Norling, i det han blef mycket allvarsam och hans ögon
blixtrade till af länge återhållen vrede, "emedan dessa
hästar hafva dragit det tyngsta af alla lass i verlden
den svarta, den gemena otacksamheten" —• hvarpå
han vände sig föraktligt om, gick bort och försvann
i hopen.
Det har förut blifvit nämndt, att Norling var en
prononcerad motståndare till införskrifning af
utländska hästar och boskapskreatur, äfvensom på hvilka
skäl denna motvilja grundade sig. En karakteristisk
anekdot om honom med anledning af denna hans
opposition, ma anföras. Då han en gång på begäran
af en utaf sina vänner, som beklagade att dess
utländska kor, hvilka nyss förut fått inflytta i en stor
nybyggd ladugård, sjuknade och tillochmed dogo,
besökte dennes egendom, skref han, efter att hafva
besett ladugården och deri befintliga djur, följaude
recept: 1,000 pund hu och 100 tunnor hafre.
Ett af de mest dräpande svar var det han gaf i
Norge, då några norrmän visade honom ett med
åsneöron försedt porträtt af Excellencen v. Platen,
hemställande till hans afgörande om det ej vore särdeles
likt. "Åb jo", svarade Norling, "icke illa träffadt, men
aldrig väntade jag mig att så snart få so Excellencen
Platen här nationaliserad."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
