Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339’
sättande art, med afsigt att träffa en
frånvarandes anseende, afviste han med
missnöje, välförståendes såvida ej bevis kunde
företes. Då en hög embetsmän och
passionerad spelare lät honom förstå att
genom tullsportlarne chefen för tullverket
kunde påräkna endast i vin ett uppgifvet
betydligt antal gratis buteljer, afbröt
konungen synbarligen missnöjd, och
frågade: "hur mycket gör denna extra förtjenst
t. ex. i fiche?"
"Skicklig talare var ban dock
utmärktare som skriftställare. Hans arbete "Om
straff och straffanstalter" gjorde på sin tid
ett stort och välförtjent uppseende,
öfversattes på flera språk samt lofordades i
utländska tidskrifter. Dess innehåll andas
menniskokärlek alltigenom och vittnar om
en djup och säker blick uti våra innersta
förhållanden. Utan att förringa arbetet
kan man väl säga, att ställen deruti
påträffas, der filantropin nog mycket fallit
in i känslopjunk eller öfverlåtit sig åt
luftfyllda deklamationer; men om man jemför
dessa strofer med det öfriga, hållet i en
värdig och passionfri anda, och slutligen
härtill lägger den fråvaro af effektsökeri,
svulst och bombast, som utmärkte
konungens yttranden, så i tal som skrift,
kommer man lätt till den förmodan, att en så
kallad renovatör här varit framme och
laborerat i otid. Det är bekant, att konung
Oscar emellanåt underställde sitt
författareskap litteratörers granskning. Kanske
påminte han sig, då ban öfverlemnade denna
skrift till påseende, att rhetorisk grannlåt
mer än en gång varit af nöden för att
fängsla uppmärksamheten och, i sin mån,
bidragit till ett arbetes spridning; men då
ban nu sjelf ej kundo beqväma sig att
fabricera sådan, följde ban en statsmans
föredöme, nemligen Hans Järta, som enligt
Wieselgrens uppgift, då han skref något
åt regeringen, öfversände manuskriptet till
Wetterstedt, hvilken skulle ifylla de
ställen, der Järta skrifvit: här fordras fraser,
liksom Rayual satte deklamationerna i
Hi-stoire pbilosophique des Indes till Diderots
ideer och deduktioner — om man fàr tro
fru Staël."
Det är anmärkningsvärdt att konung
Oscar aldrig försökt sig i poesin. Då
han förde pennan var det städse i något
för hans land vigtigt allvarsamt ämne. Det
hände tillochmed understundom, att han
anonymt uppträdde i tidningarne för att
försvara regeringens åtgärder och åsigter
då han tyckte att man alltför mycket
missförstod dem. Han hade för öfrigt en
odlad esthetisk smak och ägde såväl i
måleri som musik en icke vanlig skicklighet.
Om konungens rättskänsla, afsky för
smicker samt väigörenhet anföres åtskilliga
vackra drag. Men utrymmet tillåter oss
ej att längre uppehålla oss vid konungen,
utan vi öfvergå till den andra af
biografierna, öfver en längesedan redan ur tiden
gången veteran från "våra sorgers, våra
striders och vår äras gyllne tid."
"Den oförvägne och kallblodige
stormlöparen friherre Ernst von Vegesack,
stormästaren i den svenska taffelrunden, sin
tids personifierade epopé" så nämnes af
förf. den för oss finnar käre hjelten uppå
Lemos strand. Många af de drag förf.
anförer af v. Vegesacks hjeltemod och
ridderliga sinnelag äro så vackra, att vi
önskade, det Runebergs blick måtte falla
uppå dem. Särdeles uppmärksamhet
förtjenar den redogörelse v. Vegesack gaf för
sitt fälttåg i Finland med anledning af den
mot honom gjorda anklagelsen för
ordresbrott. Vegesack frikändes af
krigshofrät-ten från allt ansvar, men konungen (hans
anklagare!) dömde honom dock till en
månads suspension och fästning. Frågas:
hvad tjena domstolar till i sådana fall?!
I trots af denna kungliga oförrätt var
v. Vegesack en af dem, hvilka sist
öfvergåfvo Gustaf IV Adolf och hans barn. Det
är en krigarekarakter i hvarje tum vi
hafva framför oss, ur stånd att krypa, men
likaså omöjlig, då det gäller att svika sin
konung. Sådan han var mot sin konung,
sådan var han mot sina likar. Vackrare
vitsord kan ej gifvas en man än det man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
