Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 Om Horatius’ odén såsom efterbildningar från grekiskan.
åhöraren ser det. Hvad denna begåvning egentligen
innebär, finner man måhända tydligare, om man tänker
på en målare eller en bildhuggare i stället för på en
skald. Var och en kan skilja ett ansikte från ett annat,
men det är endast den konstnärligt begåvade, som klart
uppfattar, vad det är som ger ett visst ansikte dess
karakteristiska uttryck och som förmår återgiva detta
så, att andra se det. En sådan förmåga är det söm vi
beundra i Horatius’ satirer och epistlar och som där
fägnar oss. Men *av fantasi och känsla finna vi mycket
litet. Man läse t. ex. sat. I, 5. Där beskrives en resa
från Rom till Brundusium. leke ett drag är tillagdt
av den skapande fantasien, och lika litet förnimmes
något utbrott av en liflig känsla. Det är helt enkelt
en kortfattad dagbok över resan. Men de få
karakteristiska drag, i vilka han sammanträngt sin teckning,
äro så säkert återgivna, att det som han velat skildra
står alldeles påtagligt framför oss. Jämför nu därmed
od. I, 3, som rör Virgilius’ resa till Grekland. Där är
allt fantasi. Skeppet tilltalas som en levande varelse,
som har att taga vård om Virgilius, och skaldens fantasi
försätter honom genast till den sagolika forntiden, då
den första seglaren sköt ut sin båt i havet. Eller
jämför sat. II, C med od. I, 17. I båda prisas
landt-livet. Men i satiren genom en verklighetsskildring av
slående sanning, vilken försätter oss till Horatius’
landtgård och smittar oss med den känsla av belåtenhet, som
ingivit hela dikten — man skulle kunna säga en rent
av prosaisk belåtenhet fjärran från ali romantik. I odet
åter uttalar sig förtjusningen över den sköna
landt-bygden i fantasirikt svärmeri. Där är det Faunus som
kommit på besök från sitt Lycæus och vid ljudet från
hans pipa breder sig en fridfull förtrollning över nejden,
så att vargen ej oroar fåren och ormarne ej göra någon
skada. Jag gör dessa jämförelser för att riktigt klart
framhålla den väsentlig-a olikheten i den
skaldebegåvning, som vi spåra i satirerna och epistlarne, och den,
som spåras i odén sådana som de nämnda, vilka jag anser
vara mer eller mindre fria översättning-ar.
Nu kan man invända: det är helt naturligt, att
odena skola vara diktade i en annan stil än satirerna
och epistlarna. Det är sant. Låtom oss alltså taga i
betraktande de odén, om vilka vi med fullkomlig sä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
