Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
Den romerske triiimvirn Marcus Antonius.
ur hvars historia vi vilja framställa några drag, en af de
allra förnämste.
Marcus Antonius var född af lysande börd och genom
sin moder befryndad med Julius Cæsar. Sin barndom och
ynglingaålder tillbragte han i hufvudsak på samma sätt som
andra förnäma ynglingar på den tiden. Han öfvade sig
sorgfälligt i alla de stycken, som voro ägnade att utbilda
den blifvande statsmannen och världsmannen. Sedan han
åtnjutit elementarundervisning i Rom begaf han sig till
Atén, som var den tidens universitetsstad, och dit romerska
ynglingar, som ville ha högre vetenskaplig utbildning,
begåfvo sig. Här åhörde han föreläsningar i filosofi och
retorik och fullkomnade sig i talandet ocli skrifvandet af det
språk, som var den förnäma romerska världens samtalsspråk,
nämligen grekiskan. Därunder försummades ingalunda de
öfningar, som voro egnade att stärka kroppen och utbilda
den blifvande krigaren, såsom gymnastik och vapenöfningar,
ridning, simning, brottning, kapplöpning, cliskuskastning m. m.
«Sedan hans uppfostran sålunda fullbordats, var han
så i godt som ondt en typisk romare. Alla de förtjänster
och fel, som voro utmärkande för nationen funnos hos
honom, fast i högre mått än vanligt. Hans största fel, som
slutligen bragte honom på fall, var hans böjelse för
sinnlighet och vällust. Så ofta krigen lämnade honom någon
ledighet, hängaf han sig ohejdadt åt utsväfningar, gjorde
dagen till natt och natten till dag, sällskapade med hetärer,
aktörer, aktriser och andra personer af tvetydigt rykte.
Men så fort kriget kallade, ryckte han upp sig och var som
en annan människa. Han var samma dubbelnatur som
Sulla, Sallustius, Catilina och många andra den tidens unge
män, hvilka under freden hängåfvo sig åt alla de
njutningar, som särskildt äro ägnade att förslappa kropp och själ,
men i krig utstodo alla umbäranden och vedermödor i
likhet med den simplaste soldat. De voro sprättar i
hufvudstaden och hjältar i krigshären, och med samma glada mod
gingo de till dryckeslaget i Rom och döden till mötes på
Europas, Asiens och Afrikas slagfält. Naturligtvis fordrades
därtill en stark kropp. Också var Antonius en ovanligt
ståtlig och stark och efter romersk smak äfven ovanligt
vacker man. Hans yttre företedde en viss likhet med
Herkules, hvilken likhet han själf, kokett som han var, sökte
göra större genom att bära sin värja och sin korta soldatkappa
så som Herkules enligt målningar och bildstoder bar sin klubba
och lejonhud. I damsällskap var Antonius den mest artige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
