Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Magnus Hallberg. Om skolans morgonböner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
MAGNUS HALLBERG
kommer, att det för många kännes motbjudande att endast
låna av andra. Låt vara, att det man själv kan ha att säga
är mycket torftigare än det som ansetts värdefullt nog att
publicera och vars auktor har mycket större erfarenhet och
anseende — det egna, det personligt tänkta får dock ett
mera personligt återgivande, som hos auditoriet väcker
intresse och uppmärksamhet i långt högre grad än vad som
läses ur en bok, om än så förträfflig. För att nu inte tala
om vad en lärare vinner för egen del med att vara
personligt givande i detta fall. Produkten kan väl till en början
vara mager och torftig, men den skall helt visst öka i värde
genom det andliga arbete, som kommer att ligga bakom den.
I själva verket torde det vara en fara att försumma det arbetet.
Varje äldre lärare skall nog erkänna, att det kommer en dag,
då hjälpmedlen förefalla utslitna genom det upprepade
begagnandet. Har han då under årens lopp försummat de
tillfällen till en självständig andlig prestation, som bönestunderna
givit, skall det säkerligen visa sig svårt, om inte omöjligt, att
börja ifrån början. Det ovana arbetet skall bli alltför
tröttande och tidsödande för den som ej ställt in sig pä det, när
fantasi och tanke arbetade mera ungdomligt lätt.
Men vilka äro svårigheterna? Det kan gott sägas, att
de äro otaligt många och av både yttre och inre slag. Till
de yttre svårigheterna bör man väl räkna den stora
åldersskillnaden mellan lärjungarna, som vid de högre läroverken
sträcker sig mellan 9 till åtminstone 18 år. Till vilka bör
läraren rikta sig? I det fallet har det nog blivit praxis att
mest ta hänsyn till de äldre lärjungarna, och man har gjort
det på goda psykologiska grunder. Faran för att intresset
hos de äldre slappas genom det alltför lättfattliga och därför
ofta banala är nog i regel större än faran för andlig
överlastning för de små genom det mera svårfattliga. Barnen ha
visat sig äga större okänslighet i den vägen än man i
allmänhet tror. Men kan denna svårighet sålunda väsentligen
reduceras, möter strax en annan. Det är karaktären hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
