Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Anmälningar och recensioner - A. Hallström. Axel Dahlman. Cicero. Talaren, författaren, politikern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 20
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER 1 7 5
detta och Pompeius anordnades ett slags fruktbärande samverkan.
Pompeius genomdrev under sitt konsulat varjehanda för folket
behagliga lagar men ville såsom tack härför av folket erhålla
ett extraordinärt befäl. Ett sådant erhöll han först genom det
gabiniska och sedan genom det maniliska lagförslaget. Ciceros
uppträdande till förmån för det sista förslaget innebar således
alls icke ett brytande av förbindelsen med popularpartiet. Det
var tvärtom en verksamhet i detta partis tjänst. Cicero
handlade därmed populariter, såsom hans broder uttrycker det.
Uppträdet vid Ciceros avgång från konsulatet blir icke rätt
klart skildrat s. 30. Författaren säger, att när Cicero skulle
hålla ett avskedstal till folket, »hindrades han av en av
folktri-bunerna, som förevitade honom, att han olagligt låtit avrätta
romerska medborgare. Blott den övliga eden skulle han få avlägga.
Cicero avlade då denna, i det han svor, att han räddat staten
och staden.» Menar författaren verkligen, att detta var den
övliga eden, att således varje avgående konsul svor, att han räddat
staten? Den avgående konsuln brukade svära, att han under
sin ämbetsförvaltning iakttagit statens lagar (nihil se contra leges
fecisse). Den eden kunde icke Cicero avlägga. Låt oss nu tänka
oss den dramatiska scen, som uppfördes på Roms Forum den
31 december år 63. Cicero uppträder på talarstolen för att
hålla ett ståtligt avskedstal till romerska folket. Så kommer den
elake tribunen Metellus och förbjuder honom att tala. Den, som
låtit avrätta romerska medborgare utan att lämna dem tillfälle
att få offentligen försvara sig, borde ej själv få tala till folket.
Han skulle blott få avlägga den vanliga eden. Nu följa några
ögonblick av andlös tystnad. Menigheten undrar: Vad skall
konsuln nu taga sig till? Skall han avlägga eden och därmed
begå en uppenbar mened, eller skall han tiga och avlägsna sig
från Forum? Men den beprövade folktalaren finner sig. Han
utbyter den vanliga eden mot en ny, improviserad. »Jag svär,
att jag räddat republiken». Det romerska folket med sitt livliga
sinne för teatereffekter och ståtliga fraser utbrister i höga
bifallsrop, och Cicero lämnar Forum såsom triumfator.
Överraskande är det sätt, varpå författaren framställer
förhållandet mellan Cicero och Caesar s. 38. Författaren nämner
om några tal av Cicero, »genom vilka han särskilt lade an på
att komma i gunst hos Cæsar, något, som för övrigt var en
överflödighetsgärning av honom, enär Cæsar alltid visade sig
skatta honom högt och bemötte honom med all tillbörlig
uppmärksamhet». Cæsar uppskattade visserligen mycket högt Ciceros
litterära förtjänster, men han hade också sina politiska planer, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
