Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Anmälningar och recensioner - Nils Holm. August Isaacsson. Illustrerad litteraturhistoria för fortsättningsskolor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 anmälningar och recensioner
2 3
Karaktäristiken av denne senare skald — på 18 ä 19 rader —
är ytterst knapphändig och svag och torde svårligen ge de
ungdomliga läsarne någon tillnärmelsevis riktig föreställning om
bellmansdikten. Det kan ju vara roligt för de unga att veta,
att Bellman skrivit »Gubben Noak», men man hade väntat sig,
att förf., i stället för denna visa, skulle framhållit någon för
Fredmanssångaren mera representativ dikt. I avseende på Bellman
och fru Lenngren betonar förf., att de äro verklighetsskildrare,
»vilket», tillägger han, »var något mycket ovanligt i äldre tid».
Innebörden av denna reflexion synes gåtfull.
Verklighetsskildringen har, som bekant, mycket gamla anor i vår svenska poesi.
Bröllopsbesvärs ihugkommelse och flera andra
sextonhundratals-dikter ha sin styrka just i den realistiska detaljmålningen.
Framställningen av 1800-talet, som utfyller 44 sidor av den lilla
bokens 53, ligger både i sak och i stil betydligt över det
föregående. Dock skämmes även den av ett missförhållande, som
kunnat konstateras redan vid behandlingen- av
sjuttonhundratals-författarna i deras inbördes ställning till varandra och som torde
böra betecknas som arbetets grundfel, nämligen den uppenbara
ensidigheten och partiskheten såväl vid omnämnandet som
värdesättandet av diktarpersonligheter och diktverk. Även en
läroboksförfattare kan ju ha rätt att ge uttryck åt sin personliga
smak, i någon mån åtminstone, men han måste dock bemöda
sig om största möjliga objektivitet i värdeomdömen. Framför
allt får han inte förrycka de litterära proportionerna genom
godtyckligt framhävande av vissa gestalter och lika godtyckligt
undanskymmande av andra, som måste anses lika betydande. Till
sådan godtycklighet har förf. gjort sig skyldig, då han, som har
3 sidor om Geijer och mer än 31/a om Tegnér, avfärdar våra
båda största nyromantiska skalder, Atterbom och Stagnelius,
bägge tillsammantagna, på knappt 4 rader. Förf. är måhända
ingen vän av romantiken, men den enklaste rättvisa hade krävt,
att de båda nämnda diktarna behandlats ej blott utförligare, än
här skett, utan också på ett helt annat sätt, vittnande om
åtminstone någon uppskattning av deras diktning. Allt, som nu säges
om dem, är följande: »Våra mest betydande författare i
nyromantisk anda äro Per Daniel Amadeus Atterbom, vars största
verk heter Lycksalighetens ö, samt den sjuke enslingen Erik
Johan Stagnelius. Bådas dikter äro ofta svårförståeliga.» (I)
Att de äro formsköna, fantasirika och djupsinniga, borde väl
också framhållits för de ungdomliga läsare, som nu, då de i sin
lärobok se den svenska romantikens stormän omnämnda på detta
minst sagt nonchalanta sätt, måste få den föreställningen, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
