Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Anmälningar och recensioner - Eg: Erich Köstner. Emil und die Detektive
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 12 ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
Om man, sedan den tyska elementarboken har blivit
genomgången, vill sätta en liten skolpojksroman med fängslande
innehåll och enkelt, naturligt språk i händerna på eleverna i stället
för någon av de vanliga läseböckerna för mellanstadiet, torde
man inte kunna välja något lämpligare än Erich Kästners »Emil
und die Detektive», som utkom i skolupplaga förra hösten.
Om Kästners författarskap äro meningarna delade. Han
tillhör de författare, som det nya Tyskland uttalat sin
förkastelse-dom över. Han presenteras i en uppslagsbok (Herders, 1933)
som »Zyniker einer Daseinsbetrachtung, die sich meist auf ein
schamloses ’Pathos der Entzauberung’ versteift». Omdömet gäller
hans fräna storstadsskildringar. Om de barnböcker, som Kästner
också har skrivit, är väl inte annat än gott att säga; de ha fått
stor spridning och förtjäna de bästa lovord. »Das fliegende
Klassenzimmer» har blivit en omtyckt pojklektyr. »Emil und die
Detektive» lär ha kommit till användning vid tyskundervisningen
i åtskilliga länder och har blivit översatt till flera språk, bl. a.
till svenska (i vacker utstyrsel 1932). Det är en genomrolig
bok, spännande från första sidan till den sista. Anmälaren har
använt den i klasserna 35 och 45 av ett gossläroverk och kan
intyga, att den i särskilt hög grad förmår fånga elevernas
intresse. Den handlar om realskoleeleven Emil Tischbein, en käck
och trevlig pojke, som en dag reser till Berlin för att hälsa på
sin mormor och trots diverse försiktighetsåtgärder redan på tåget
råkar ut för en ficktjuv. Emil anser sig ha skäl att icke vända
sig till polisen; han söker själv få tag i brottslingen, vilket också
snart lyckas honom med hjälp av en skara berlinpojkar. Alla
äventyren berättas med friskt humör; personerna äro tagna på
kornet, inte minst skolpojkarna; småborgarmiljön är bra skildrad.
En annan förtjänst hos boken, som man gärna vill framhålla, är
det lediga språket; den förmedlar bekantskapen med
vardagsspråkets vanligaste ord och vändningar, och det är framför allt
därför, som den lämpar sig så utmärkt på ett skolstadium, där man
inte bör servera för mycket litterär prosa. Så lätt är väl boken
inte i början, när man kommer direkt från elementarboken, men
man läser sig snart in i den. Den bör medhinnas på två å tre
terminer (texten omfattar 87 sidor).
Med varsam hand har lektor Heinertz gjort en del nödvändiga
retuscheringar. Åtskilliga slanguttryck ha måst utmönstras, men
det har gällt att se till, att pojkarnas språk icke förlorade sin
friskhet. Frågan är, om icke ändå för mycket vulgära berlinis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
