Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Televisionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TELEVISIONEN.
(Forts. från sid. 15.)
sammansatta i den rätta ordningen och på det rätta
inbördes avståndet.
Det elektriska ögat gör ljus till elektricitet.
I den moderna fotoelektriska cellen (det elektriska
ögat) har man ett instrument, som kan omvandla
ljus till elektricitet, vilken inom vissa gränser är
proportionell mot det inkommande ljudets intensitet.
Kraftigare ljus alstrar sålunda starkare ström. En
sådan cell arbetar utan tröghet, vilket är av stor
betydelse. Till och med vid solljus är det nämligen
fråga om endast några miljondelar av milliampere.
I Neon-glimlampan har man vidare ett instrument
som – i motsats till vanliga glödlampor – praktiskt
taget momentant omsätter elektriska impulser i
ljusimpulser. Men styrkan är inte mer än några få
normalljus. Liksom ifråga om den fotoelektriska cellen
är det här proportionalitet inom vissa gränser.
Med hjälp av moderna audion-lampor kan man så
nästan obegränsat förstärka de ytterst små impulser,
som den ljuskänsliga cellen levererar. Man kan få
upp styrkan så kraftigt, att den t. ex. skulle kunna
användas för modulering av en radiostations bärvåg.
40 år gammal uppfinning kommer till heders.
Det enda som fattas är en inrättning, som automatiskt
uppdelar bilden i streck och dessa i sin tur
i punkter samt vid mottagaren åter samlar dem till
en hel bild. Och här begagnar man sig av en hela
fyrtio år gammal uppfinning, en s. k. Nipkovs skiva.
Den består av en cirkelrund platta av ogenomskinligt
material, vilken roterar genom en axel, som går
vinkelrätt genom centrum, och är försedd med en rad
spiralformigt ordnade hål, vilkas inbördes avstånd
är lika med bildens bredd, medan skillnaden i deras
avstånd från centrum är precis lika stor som
håldiametern.
Låt oss anta, att det med hjälp av en fotografisk
lins i dennas bildplan avbildade föremålet är av
storleken 3X3 centimeter. Avståndet mellan hålen blir
då 3 centemeter (lika med bildens bredd), medan
antalet hål beror på hur fint uppdelningen göres.
Vi tänka oss, att bilden uppdelas i 30 remsor. Då
höjden är 30 millimeter, blir håldiametern 1 millimeter.
Spiralens totala längd blir i så fall 30X3 eller
90 centimeter och skivans diameter måste därför vara
omkring 30 centimeter.
Bilden analyseras i koncentriska cirklar.
I fortsättningen kalla vi skivan, för att undgå
missförstånd, för analysatorskivan. Den analyserar
bilden genom koncentriska cirklar, men det är
fullständigt likgiltigt, om man begagnar raka linjer,
cirklar eller femkanter, bara uppdelningen och
sammansättningen försiggår på samma sätt och i samma
ordningsföljd vid såväl sändare som mottagare. På
det ställe där bilden projicieras av linsen anbringar
man analysatorskivan och bakom denna den fotoelektriska
cellen. Så snart skivan börjar rotera blir bilden
analyserad på sätt som visas i fig. 4. Det hål
som ligger längst från centrum börjar med att analysera
bilden upptill. Passerar det ett ljust ställe, så
går ljuset igenom och påverkar den fotoelektriska
cellen, vilken då alstrar en ström i proportion till
belysningens styrka. Hur denna varierande ström kan
se ut för en av bildens cirkelremsor, antydes i fig. 4.
Beträffande det översta hålet ser man att där i
mitten är ett något mörkare parti. I fotocellen skulle
sålunda under största delen alstras likström av
konstant styrka. Men likström kan inte förstärkas med
audion-lampor, utan man måste på ett eller annat
sätt omforma denna likström till antingen växelström
eller pulserande likström. Vid den förstnämnda
metoden låter man fotocellen reglera styrkan av en
lågfrekvent stigning (denna moduleras, brukar man
säga). Men denna metod är rätt ofullkomlig och svår
att genomföra, och man föredrar därför den pulserande
likströmmen, som är ganska lätt att få fram
och emedan man därigenom undgår moduleringen.
9,000 elektriska impulser per sekund.
Man anbringar i strålarnas väg förutom
analysatorskivan en uppdelningsskiva (inte att
förväxla med Nipkovs skiva), som längs periferien har
ett stort antal radiära springor, vilkas längd är minst
lika stor som bildens höjd. Uppdelningsskivan rör sig med
sådan hastighet, att varje gång ett hål i analysatorskivan
har flyttat sig ett stycke, som motsvarar hålets
egen diameter, släpper uppdelningsskivan fram
ljuset en så kort tidrymd, att hålet knappast hinner
ändra position. Då varje linje på detta sätt delas upp
i 30 punkter, får man 900 olika bildpunkter eller i
fotocellen 9.000 elektriska impulser pr sekund. När
uppdelningsskivan har 90 springor, skall den vara
minst 30 centimeter i diameter och måste göra 100
varv pr sekund, vilket ger den avsevärda
pereferihastigheten av nästan 100 meter i sekunden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
