Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Televisionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den alstrade och flera miljoner gånger förstärkta
pulserande likströmmen användes så till att modulera
sändarens bärvåg. Hos mottagaren roterar en
analysatorskiva, vilken är make till sändarens och måste
vara absolut i synkronism (samtidig) med denna.
Synkroniseringen är sorgebarnet.
När nu ett hål passerar ett mörkt ställe vid sändaren
upphör fotocellen att alstra ström. Detta märks
hos mottagaren på att Neon-lampan slocknar, då
motsvarande hål passerar och man »ser» mörker. Så
snart det första hålet kommit utanför bildfältet,
kommer det nästa in och beskriver en tunn cirkelbåge
under den första o. s. v. ända ned till den understa
remsan av bilden, varefter det översta hålet
åter tar vid och hela proceduren upprepas 10 gånger
i sekunden.
Det är klart att de båda skivorna hos sändare och
mottagare först och främst måste rotera med absolut
samma varvhastighet och för det andra måste vara
samtidiga så att motsvarande hål i de två skivorna
samtidigt passera bildfälten.
När skivorna ha samma varvhastighet säger man
att de gå synkront. Och just synkroniseringen är alla
televisionsexperimentatorers sorgebarn. Några
uppfinnare ha sluppit lindrigt från detta problem genom
att anbringa sändare- och mottagareskivor på samma
axel. men detta ger ju inte någon television i ordets
egentliga mening. Andra använda samma växelströmsnät
för leverans av ström till två synkrona motorer,
men ej heller det systemet kan ha framtiden för
sig, ty i regel är det ju så, att samma nät levererar
ström endast till ett ganska begränsat område.
Amerikanerna undvika synkroniseringen.
En engelsk uppfinnare har kommit lösningen något
närmare. På särskild våglängd utsändes en växelström,
vilken (förstärkt) matar en liten synkronmotor,
sammankopplad med en större motor, vilken får
ström från annat håll. Synkronmotorn kontrollerar
varvhastigheten på den större motorn enligt de
signaler som utsändas och mottagas. De egentliga
bildsignalerna mottagas så på annan våglängd, och detta
system har hittills givit de bästa resultat. Dess
nackdel är att man behöver använda två våglängder.
Amerikanerna ha helt undvikit synkroniseringsproblemet,
och den metod som följes är på grund av sin enkelhet
mycket populär och särskilt lämpad för amatörer.
Hos sändaren roterar skivan med konstant hastighet,
och på mottagarsidan reglerar man hastigheten
med en reostat i motorkretsloppet till dess man
ser bilden. Och sedan gäller det att hålla bilden kvar.
I regel kräver detta en smula övning, men så är det
också möjligt att hålla bilden fullkomligt stilla en
längre tid.
Bättre bilder med kvadratiska än runda hål.
Framställningen av analysatorskivan måste ske
med den största noggrannhet. Med litet omsorg och
en bra passare är det dock inte värre, än att en
amatör kan göra den själv. Fördelaktigt är att ha
kvadratiska hål i stället för runda, dels därför att man
får mera ljus igenom och dels emedan man vid mottagaren
inte lägger så mycket märke till att bilden har strimmor.
På fig. 2 ser man att det i bältet upptill och nedtill
av hålet, när detta rör sig vågrätt, endast går igenom
omkring 25 procent av den ljusstyrka som passerar
hålets centrum. Alldeles intill den översta och
nedersta randen av hålet blir belysningen mycket
mindre, och följaktligen uppstå mörka strimmor. Med
kvadratiska hål däremot får man inte blott igenom
30 procent mera ljus (emedan kvadratens yta är
ungefär 30 procent större än cirkelns), utan man
undgår också de mörka strimmorna. Det har föreslagits,
att man skall göra de runda hålen något större,
men vad man vinner i ljusintensitet därigenom,
förlorar man på så sätt, att de förut inte särskilt
detaljskarpa bilderna bli suddiga.
Hänsyn till rundradion en black för televisionen.
Den minsta detaljen i den i denna artikel såsom
exempel anförda uppdelningen måste vara större än
eller minst 1 kvadratmillimeter. Men varför gör man
inte uppdelningsförmågan ännu större genom att
använda t. ex. tre gånger så många remsor på samma
bildyta och minska hålens diameter till 1/8 millimeter?
Därför att den tidigare nämnda frekvensen på
9.000 då skulle bli över 80.000. Och redan 9.000
perioder pr sekund är mycket för en radioutsändning. Vid
vanliga rundradiostationer, över vilka utsändningarna
ju gärna skulle gå, kan man inte räkna på att
modulera våglängden med mer än omkring 5-6.000
perioder pr sekund. Detta av hänsyn till andra stationer.
En med 80.000 perioder modulerad våg skulle
uppta samma plats i etern som 16 rundradiostationer,
vilka inte störa varandra, och detta kan man
naturligtvis inte gå med på. Bortsett från att mottagaren
måste vara av en mycket speciell konstruktion, kan
det givetvis icke toloreras, att man på detta sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
