Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. November - Sidor ... - Bärfrekvenstelefoni på ledningar - Bärfrekvenstelefoni på ledningar - Pupinledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POPULÄR RADIO
225
BÄRFREKVENSTELEFOMI
f>Å LEDNINGAR del 2
Av Civilingeniör Sigurd Kruse
(Telefonaktiebolaget L. M Ericsson, Stockholm)
IV. Interurbankablar.
Den enklaste och billigaste förbindelsen mellan två
telefonapparater i skilda byggnader utgöres
givetvis av en oisolerad luftledning, och luftledningar
användes också i telefonins barndom uteslutande både för
lokal- och interurbanförbindelser. I städerna växte
emellertid abonnentantalet och därmed ledningsknippena
raskt med det resultat, som framgår av fig. 10. Detta
virrvarr av trådar var inte endast oskönt utan försvårade
och fördyrade underhållet av ledningsnätet. Man blev
därför tvungen att övergå till isolerade kablar,
innehållande ett stort antal ledningspar. Till en början användes
luftkablar, men så småningom tog man steget fullt ut och
lade underjordiska kablar.
Som interurbanledningar äro de blanka
luftledningarna minst lika mycket utsatta för fel som i ett samhälle.
Underhållet försvåras här genom avstånden. Då
interur-bantelefonin mellan ett par orter växte till ett allt vikti-
Efter American Tel. & Tel. Co.
Fig. 10. Trådarna växa telefonteknikerna över huvudet.
gare kommunikationsmedel, framstod det som ett behov
att få en mera oöm förbindelselänk än luftledningsknippet,
och man började lägga interurbankablar. Förutsättningen
för att detta skall bli ekonomiskt lönande är, att
samtals-mängden står i tillräcklig proportion till kabellängden.
Interurbankablar äro därför tänkbara endast där
telefontätheten är tillräckligt stor. I andra fall användas
fortfarande luftledningar.
Vid långdistanstelefoni på kablar stötte man på en del
svårigheter, som man inte haft så stark känning av vid
luftledningarna. I en kabel ligga nämligen trådarna
mycket nära varandra och mellanrummet utfylles av
isolationsmedel (dielektrikum), varför kapaciteten mellan
trådarna i ett ledningspar blir stor. Talspänningen vid
kabelns början framkallar därför en oproportionerligt stor
strömrusning för uppladdning av kabelkapaciteten och
denna ström bildar förhållandevis stora
strömvärmeförluster i trådarna. En mycket ringa del av talenergin når
alltså fram till kabelns slutända. Ju högre talspänningens
frekvens är, desto starkare blir laddningsströmmen och
desto mindre del av talenergin når fram till mottagaren.
Kabeln förmår alltså inte överföra talströmmarna på
längre sträckor och särskilt de högre frekvenserna dämpas
starkt, så att det mottagna talet får en dov klang
(»kabelton»). Vid de relativt korta kabelsträckorna i ett
stadsnät framträda inte dessa olägenheter.
Ett medel att förbättra kabelns överföringsegenskaper
visas i fig. 11. På jämna avstånd (t. ex. s = 1600 m)
inkopplas spolar (L) i kabeln. Redan Heaviside hade
genom räkningar funnit, att en uppökning av kabelns
induktans skulle sänka och utjämna dämpningen. Pupin
Fig. 11. Pupinledning.
L: pupinspole. s: pupinsektion.
C: kabelkapacitet per pupinsektion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
