Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bilder ur det svensk-amerikanska nybyggarelifvet. Af Aron Edström - I. Stinkdjuret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BILDER UR DET SVENSK-AMERIKANSKA NYBYGG AR ELI FVET. 41
stinkdjurets batteri för nära, springer han gnällande och
orolig omkring, liksom lede han af svåra plågor, samt borrar
och gnider nosen i marken, tills den blöder. Han anfaller
sedan aldrig stinkdjuret, utom när han kan, liksom tigern
och katten, osedd öfverrumpla sitt offer.
Kläder och pälsverk, som råkat blifva besmittade af
stinkdjurets vätska, äro nästan omöjliga att rengöra. Lut, såpa
och tvål äro därvidlag onyttiga medel. Det enda, som
hjälper i fråga om kläder, är att nedgräfva dessa i mycket
fuktig jord och låta dem ligga där i ett eller två dygn. När de
sedan gräfvas upp igen, är lukten visserligen borta, men snitt
och färg äro vanligen förstörda.
Om sin "styrka" synes stinkdjuret vara fullt medvetet.
Ibland rör det sig ej ur fläcken, när en fiende närmar sig
detsamma, utan afbidar ett gynnsamt tillfälle att få mot
honom affyra en bredsida. Har stinkdjuret, såsom ofta
händer, fått smak för afskrädet från bondstugornas kök, blir
det den besvärligaste snyltgäst, som man gärna kan tänka
sig. Någon gång kan det inträffa, att stinkdjuret, lockadt
af matlukten, klifver ogeneradt in i själfva köket. I sådant
fall finnes knappast något annat sätt att blifva det otreflliga
djuret kvitt än att förpassa detsamma ur lifvet, trots den
obehagliga risk man löper vid denna exekution.
Nu ett par "skunkhistorier":
Några veckor efter ofvan omtalade promenad
sammanträffade jag med en af traktens äldre banbrytare, som i
hvardagslag kallades fader Alm. Denne hade i Sverige tjänat
såsom soldat vid Kungliga Yästgöta-Dals regemente, men
tagit afsked före pensionsåldern och med hustru och barn
utvandrat till Amerika. Nu satt han på gamla dagar å ett
litet hemman vid en utkant af det svenska samhället.
Liksom alla gamla knektar var fader Alm en mycket
språksam gubbe. Som han väl kände min fader, inledde
han samtalet med att fråga om saker och händelser, som
Prärieblomman 1902. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
