Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 4. Birpilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gerbaden gefte bort sin doter, men dä va alikaväl bara
ett torparbröllop mot mitt, när som jag geftade mej
mä kongen på Magadastar.
Men hur det var, så tyckte inte Birpilla om att
vara drottning på Magadastar, för kungen höll sig
med många drottningar »å se dela en karl, näj, förr
ä jag karl förudan, han må så va kong ella
kjaj-sare». Alltså rymde hon med
donkeymannen-trollkar-len till »ett fransiskt skepp mä kanoner å gevär
om-bor», som lagt till i bukten, och kom efter skilda öden
och äventyr omsider åter till det halländska
fosterlandet. Här förestod hon först en sjömanskrog vid
hamnen, men efter några år övertog hon Byaled »för
borgmästarn velie ha en stor å stark kär, å då to
han mej». Hon kallade sig gästgiverska, målade
krogen, planterade bondpioner och brandgula liljor runt
huset, höll sträng ordning på sina gäster och blev
med tiden ett slags självtingad polismakt för denna
del av Norr. En enda passion hade hon och det var
för musik. »Mosik ä som bröllop var da dä». Hon
gick i kyrkan iklädd sidenkjol, svart silkeduk och
galoscher för att höra orgeln spela, hon for ofta till
Skedala hed för att höra reveljen, dansmusiken och
taptot, och hon omhuldade varje kringvandrande
skotsk säckpipeblåsare, italiensk piccolaspelare och
småländsk gitarrknäppare, ja varje fattig
positivha-lare. Därför hade hon också en liten klockarkärlek
till Funken, så gammal och skrabbig han var.
Hon ryade på vanligt manér med sina pigor, när
Funken kom denna blåsiga, torra septemberdag.
Fallna löv av lönn, lind och alm rasslade om
vandrarens fot och liksom sade: sommaren är gången, död
är musiken och sången. Så tyckte åtminstone
Funken och hade en känning av död och förgängelse, av
död, ty han var en sann filosof och en grubblare över
de yttersta tingen. Då väcktes han plötsligt av en
röst, som skulle kommit själva den onde att blekna.
— Funken, va tusan ska en göra mä pigerna nu
för tiden? Stia opp vill dom ingte, arbeta kan dom
ingte, å för stryg står dom ingte.
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
