Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - [Andra berättelser] - Den lycklige trädgårdsmästaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ni tänker gifta er, Anders! ... Ni har en fästmö.»
»Har jag en fästmö!» upprepade Anders storögd.
»Ja visst ... inspektorens äldsta dotter ... jag
gratulerar er ... Anna är en ganska vacker och hygglig flicka.»
»Och detta har man berättat för hennes nåd?»
»Ja ... Anna har själv talat om det för min
kammarjungfru ... Ännu en gång, jag gratulerar er ... Jag vill
hålla ert bröllop, jag ... det är det minsta jag kan göra
för de många och stora tjänster ni bevisat mig ... Att
jag förvärvat mig mina underhavandes kärlek, det har
jag er att tacka för ... Som sagt, jag håller bröllopet
och ger Anna en hemgift, motsvarande era förtjänster ...
Jag önskar er all den lycka ni förtjänar, Anders!»
Dessa ord föllo med en besynnerlig brådska och
häftighet.
»Men min Gud, hennes nåd!» utbrast geheimerådet;
»inte har jag friat till Anna ... inte har jag tänkt gifta
mig med henne.»
»Inte!» utropade hennes nåd, icke utan en viss ljusning
över anletsdragen; »men», tillade hon med något svagare
stämma, »hur har då Anna kunnat säga att ... säkert har
ni på något sätt låtit henne förstå att ... ja, ni har fällt
några obetänksamma ord till flickan, och det var
obetänksamt av er ... det var mycket obeskedligt av er.»
»Jag bedyrar, att jag varken givit Anna eller någon
annan människa anledning till en sådan förmodan ... Hur
skulle jag väl kunnat tänka på att fria till någon, jag
som ännu knappast kan försörja mig själv! ... Hennes
nåd kan väl inte anse mig så oförståndig?»
»Nej, nej, det gör jag inte ... jag har alltid ansett er
för en förståndig och klok man ... Emellertid är det
mycket orätt av Anna att utsprida sådana där rykten ...
det bör ni säga henne, men på ett sätt, som inte sårar den
stackars flickan ... Ni bör inte dröja med den saken,
Anders! Det är nödvändigt för hennes lugn, att hon
inte djupt insöver sig i den föreställningen ... Jag har ju rätt
däri, min vän!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
