Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - [Andra berättelser] - Två vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilken de likaledes hugnade med vardagligt besök och där
de togo var sin lilla konjakstoddy med åtföljande
tobakspipa samt läste de tidningar man lade för dem; men när
den ene lade ifrån sig sin tidning, lade den andre på
samma gång bort sin — månne väl för att meddela varandra
vad de läst och sedan gemensamt reflektera däröver?
Ingalunda. De sågo rakt framför sig, sögo på
käppknapparna, men yttade, såsom vanligt, ej ett enda ord. Var
det vår eller sommar, bar det vanligtvis av utåt Norrtull
för att njuta av naturens skönhet på så sätt, att de togo
av på den smala vägen, som leder till livet — på
Stallmästargården, där de uppehöllo sig så länge andra toddyn
och pipan för aftonen räckte, varefter de muntert och
tystlåtet — detta senare dock övervägande — återvände
till hemmet.
De bodde i Sperlingens backe å Ladugårdslandet, men,
märkvärdigt nog, icke tillsammans, utan mitt emot
varandra över gatan, två trappor upp. När den ene satt i sitt
fönster, kunde man vara säker på, att den andre satt i
sitt; när den ene ej satt i sitt fönster, fanns den andre ej
heller i sitt; men ingen hade sett dem nicka åt varandra.
De rökte sina pipor och hade sina ögon fästa på gatan.
Fem minuter före klockan sex på eftermiddagarna stodo
de på en gång i var sin port, marscherade emot varandra
med jämna steg och fortsatte därefter sin aftonpromenad
på sätt ovan beskrivet är. Personer, vilkas nyfikenhet
retades av det originella i detta slags vänskap, hade
visserligen sökt inlåta sig i samtal med de båda vännerna,
men aldrig fått något svar och icke så mycket som en
blick en gång, vilken kunde tillkännagiva, att frågorna
ens hunnit till örhinnorna.
Vad kunde väl orsaken vara till denna påtagliga avsky
för tungans bruk, Försynens skönaste gåva? — Hade de
kanhända, såsom gifta, grälat med sina hustrur och blivit
uttröttade därav? Hade de möjligtvis såsom fäder
förslösat talförmågan i fruktlösa förmaningar till vanartiga
barn? Hade de nog av sina bullersamma minnen och, till
följd därav, intet öra för vad som numera tilldrog sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
