Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Den förste store panslavisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
ÅTTONDE KAPITLET.
Under sådana omständigheter var det så mycket mer
beundransvärt, att en sydslav i mitten av det sjuttonde århundradet
kunde gripas av den profetiskt djärva tanken, att det var
Ryssland — icke Polen — förbehållet att i framtiden bliva de
slaviska folkstammarnas starkaste värn. Denna tanke föreföll då så
fantastisk, att dess upphovsman i Ryssland betraktades nästan
såsom en samhällsfarlig dåre och oskadliggjordes på bekant
tsa-riskt vis — deportation till Sibirien. Denne sydslav hette
Kri-zjanitj, och hans namn är på ett lysande sätt förknippat med
Rysslands kulturhistoria före Peter I.
Jurij Krizjaniij härstammade från en kroatisk släkt, som år
1224 hade adlats av den ungerske konungen Bela IV. Hans
fader, Gaspar Jurjevitj, gift med Susanna Orsjitjeva, hade genom
släktingars förvållande råkat i ekonomiskt obestånd och bosatt
sig på en egendom vid Ribnik nära Agram. Här föddes jurij
år 1617. Fadern dog, då sonen var sexton år gammal, och
modern hade avlidit redan förut. Den föräldralöse fick
emellertid en gynnare i Agrams biskop Benko Vinkovitj, som lät honom
studera teologi i Wien (1638) och juridik i Bologna (1640).
Redan från unga år hysande en stark motvilja mot såväl
protestanter som greker, begav han sig utan biskopens vetskap i
slutet av år 1640 till Rom, där han efter mycket besvär
lyckades bli antagen som convictor (pensionär) i S:t Anastasius’
grekiska kollegium och blev där bekant med många slaver. Även
efter sin gynnares död (1642) vistades han i Rom och gjorde
ett besök i Konstantinopel, men mottogs på båda hållen med
misstro. Han beslöt då att söka ett nytt fosterland i Ryssland,
på vilket han byggde stora förhoppningar såsom de slaviska
folkens enda värn mot den fruktade tyskheten. Över Florens, där
det för tillfället fanns en rysk beskickning (1657), begav han sig
till Wien samt vidare till Ungern, Galizien och Lillryssland,
överallt studerande språk och förhållanden med vaken blick och
glödande energi.
Om sin halvtannat år varande vistelse hos lillryssarna, dem han
kallade »tsjerkaser-, författade han år 1659 en reseskildring, vari
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
