Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellman såsom skald bedömd af sin samtid. Af Lauritz Weibull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bellman såsom skald bedömd af sin samtid. 109
Äfven Bellmans dramatiska diktning vann nu som under
föregående period icke synnerligt bifall. Liksom »Fiskrarne» på sitt
ball med stränghet bedömts, så skedde nu äfven t. ex. med
diver-tissementet: »Den ärorika dagen.»
Denna pjes hade af Bellman 1789 inlemnats till Dramatiska
Teatern. Det heter med afseende härpå i en berättelse af A. N.
Clewberg: »Att fira åminnelsen af d. 17 Julii förledit år var ett
Divertissement ingifvit af Bellman, som endast tjenar att
bevisa denna quieka författares oskiekelighet för Theatern» 1). Det
blef också genast efter uppläsandet förkastadt2).
Men huru det än härmed var — efter 1770-talets slut är dock
motståndet mot Bellman i ständigt försvinnande. Det går i
litteraturen fram endast som en svag underström. Den egentliga
strömfåran har en motsatt riktning och växer i styrka. Detta är lätt
förklarligt.
Ju mera århundradet skred fram, desto mindre skarpt
framträdde den moraliska synpunkten i lifvet som i konsten. Det
lättsinne, om hvilket förut är taladt, gjorde sig alltmera gällande.
Det var från Paris tonen angafs i Gustaf III:s Stockholm, Nya
seder och oseder importerades från kontinenten. Lyx och yppigt
1) Se »Berättelse om de Kongl. Spectaclerne under Junii och Julii
månader 1789», tryckt i Bref rörande Theatern under Gustaf III, utg. af Eugène
Lewenhaupt, 80.
2) Lewenhaupt, a. st., 81. Det sätt, hvarpå detta skedde, var dock långt
ifrån mönstergilt. Härom läses följande i den ofvan citerade »Berättelsen»:
»Sedan denna [Den ärorika dagen] under tystnad blifvit upläst, och med all
möjelig upmärksamhet afhörd, togo någre udda och jämt på råckknapparne
om piecen borde antagas, andre räknade ja och nej på fingrarne, och emedan
man började med ja och fingrarnes antal fants vara jämt, kunde ej piecen
annat än vara odugelig. Fru Marcadet voterade nej, af den goda grund att piecen
vore elak; Fru Hæffner ja, af det skäl att alla andra förkastade den. Debroen,
protecteur af både auctorn och piecen, gaf sig ali möda i verlden att få den
antagen. Han hade ock kanske gått därmed i land, om ej ett nytt hinder
yppats, som ingen kunde häfva eller se förut. Peruquemakaren Goetz anmälte,
att emedan han hördt i den nya piecen fordras en stor peruque, och den enda
därtil tjenliga, ifrån hans gesäller blifvit confisquerad af policen, såg han
aldeles ingen möjelighet huru piecen kunde upföras. Hans inkast togs i
öfvervägande och emedan peruquen verkeligen fants var hufvudpersonen i piecen,
stadnade man i det beslut att icke antaga densamma.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
