Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Gunhild Bergh, Kellgrens första recension
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag tillstår vidare att det föreställer sig nog oredigt för mina ögon,
när Gust. Adolph i XIV:e strophen tågar att dra en låga ur ett djup —
Jag hade i min svaga kännedom af svenska Historien hittills inbillat mig
att det var med vapnens styrka och tapperhet som Gust. Adolph krossade
Fanatismens spira, men jag lär i XV:e strophen att det var genom deras
tyngd — De sista 3 raderne äro en snille lek, som illa passar sig i en ode
och ett så utsökt beröm för Gust. Ad. att man föga väntat det af
Fanatismen vid det tilfälle det ansöker om konungens bane. — Trollet fullföljer
i nästa strophe:
Hans minne vördas må, blott att han upphör lefva.
Och ändar med sitt lopp de segrar som mig kränkt.
Wid detta blott att stupar versen på knä i marchen. Men när
Gudinnan Fanatisme säger att Gustafs segrar kränkt henne, är det en stark
metaphore. Det är bekant att man säger kränka lag, kränka rätt, i stället
för öfverträda, men aldrig kränka ett fruntimmer i annan mening än att
besofva henne. Gustaf Adolphs segrar, som göra barn på Fanatismen — — —
Det är nyhet i ett sådant uttryck. Följande strophe är en af de odugligaste.
Hon talar: Döden strax beskådar ödets lagar,
Där ren han talet fyllt af Gustaf Adolphs dagar.
Ingen ting är naturligare än att här taga fyllt för praeteritum, då
meningen blefve att döden hade fyllt Gustaf Adolphs dagar i ödets lagar, men
då man läser vidare:
Och början på en gång af verldens saknad ser,
blir man af denna versens utomordentliga orimlighet nödsakad att gissa det
ser torde hafva afseende äfven på första radens innehåll och regera fyllt i
participio, fastän det ej är stafvadt med d, som det här nödvändigt bordt
vara. Men — hvilken non sense likafullt i denna 3:de raden. Detta på
en gång, som säger ingenting, denna saknad efter Gust. Adolph, som ej
börjar förr än efter hans död. Hvilken poësie! Den är så litet
sammanhängande att den nästan täflar med opera Stylen. Tidare när Döden
förvandlar hela sin Gudomliga person i en pistolkula, för att beröfva en enda
menniskja lifvet, då denne naturens envåldskung, som dödar så många
menniskjor i et och samma ögnablick, värdigare och rimligare kunnat föreställas
såsom den där blott behöfde befalla sina betjente att uträtta sin vilja; och
när himmeln säges tvinga Wasa i försåt; så finner man lätt att det ej är
Milton som talar om Döden och Himmelen. Jag går til följande strophe:
Naturen medlertid sin djupa sorg förklarar,
Hon svepar sig i moln och negdens genljud svarar
Med djupa suckars drag mot bistra spökens skri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 18:22:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1916/0241.html
