Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot »Lycksalighetens ö» 9
’man ej kan sjunga på grafven’. Jag vet det, af hela min lefnads
erfarenhet; och fastän jag icke dessmindre stundom söker upphöja
min stämma till sång, så går dock i sanning sjungandet derefter.
Troligtvis skulle min poesi få en hel annan färg och liflighet, om
jag ej vore ett slags Moses på gränsen af Palästina; jag har genom
Guds nåd ledsagat mången annan till Poesiens och Kärlekens land,
men jag nödgas sjelf dö, utan att någonsin hafva skådat det med
mina ögon".1 I det lilla poemet "Till ett ungt Fruntimmer"
(Poetisk Kalender 1820) återupptager Atterbom denna bild, symbolen
af hans tvungna resignation inför lifvets största lyckovärden, då
han börjar:
Gack i det Canaan fram, som din ålders heliga aning
Målar så rikt för din syn, målar så varmt för din själ.
medan han slutar i undergifvet vemod:
Detta är allt, hvad dig önska förmår den välsignande Sångarn,
Der han från öcknens berg skådar åt palmernas land.
Med sin ideella, metafysiskt förandligade uppfattning af
kärleken och sin moral, som i detta afseende alltid förblef den
fäderneärfda från prästhemmet, ville Atterbom för sin del endast tänka
sig det erotiska i äktenskapets gestalt; hvarje lättare tillfällig
förbindelse måste han visa ifrån sig. Att detta ofta icke skedde utan
inre kamp, röja många af brefven från utrikesresan. Trån Rom
skrifver han: "Med de ytterst sköna och retande, men Messaliniska
Romarinnornas omarmningar ämnar jag icke befläcka min själs högre
ideal, ehuru här en varmare luft, och en uppeldad blod, och himmel
och jord, och lockande blickar, och allt hvad som af det nya Rom
omgifver mig, tillropar mig att icke uppoffra ungdomens snart (jag
är nu 28 år!) försvinnande tid för en tankbild, som blott i min
hjerna — och mitt hjerta! — existerar".2 Och några starkt
personliga ord i ett bref till Geijer förtälja om samma strid mellan
blodets lockelser och det sedliga renhetskrafvet: "Jag känner liber-
1 Atterboms bref till Euphrosyne, Samlaren 1906, sid. 49, 50.
2 Minnen II, sid. 410.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
