Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Greta Hedin: Dateringsproblem i Tegnérs diktning 1820—1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
2 Greta Hedin
af november»1, och denne kan med dåtidens postgång ej ha fått
den förrän omkring 1 dec. Som Alb. Nilsson också framhåller,
(a. a. s. 395), brukade Tegnér alltid vara starkt upptagen av sin
professur vid slutet av terminen och skjuta ifrån sig allt annat
arbete. När Tegnér till sist tackar Geijer för boken, anför han också
som ursäkt för att han ej skrivit förr: »Jag emottog ditt bref vid
terminens slut då vi här ha som mest att göra.» Härtill kommer,
att Thorild ju är en ytterst hårdläst bok, föga ägnad att genomses
i en handvändning. Allt detta gör det redan av yttre skäl föga
troligt, att Thorild skulle ha givit impulsen till Nattvardsbarnen.
Absolut omöjligt kan det ju dock på de anförda grunderna ej
anses vara. När frågan nu en gång väckts, är det givetvis av stort
intresse att få den längre utredd. Detta kan ej ske utan en ganska
ingående jämförelse av de båda verken, en uppgift, som också i
och för sig är av intresse. Innan jag går in på denna, måste jag
emellertid för att få stöd för framställningen förutskicka en
översikt över Tegnérs tidigare förhållande till försoningsläran.
Tegnér har första gången mera utförligt behandlat försoningen
i Långfredagen 1805. Korsets fest väckte »menniskan till
mensklighet».
Och talte till dess själ Guds språk: förlåtelsen.
Som ur en blodig dröm spratt jordens son, och lärde
Sin pligt utaf en Gud, som sjelf gaf till, och led;
Han blygdes för det hat hans vilda hjerta närde,
Och räckte, rodnande, en Bror sin hand till fred.
Den tröst, som korsets lära ger, är mer än undren. Hon
»tvättar brotten bort från belätet af Gud». Kristus själv är en »föresyn
af tålamod och skoning».
Hur stor den tanke var att straffas utan brott.
Att lefva för vårt ljus, att dö för vår försoning.2
Här ses alltså försoningen främst som ett föredöme i förlåtelse,
men tanken på en satisfactio vicaria kommer med som något
självfallet. Förebilden för dikten är, som Santesson visat, närmast
Leopolds Religionen,8 där försoningen också uppfattas som förlåtelse,
1 Brev till C. F. Geijer, P. Lagerhjelm och J. Adlerbeth 19 jan. 1821. Det
brev som Geijer låtit åtfölja boken är odaterat.
2 Tegnérs skrifter citeras efter Samlade Skrifter. Ny kritisk upplaga utgiven
av E. Wrangel och Fr. Böök.
8 Tegnérs reflexionsdiktning 1801—1805. ÜUÅ, Uppsala 1913, s. 80.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
