Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Greta Hedin: Dateringsproblem i Tegnérs diktning 1820—1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 Greta Hedin
Tegnér har efter detta skrivit om senare delen av det just
strukna partiet från versen: »Tro är lefnadens sol . . .».
Framställningen kommer således alltjämt att föras framtill »gerningen», till
vilken sedan också fortsättningen ansluter sig. På detta sätt blir
emellertid tankegången i den slutliga texten något inkonsekvent.
I verserna 223—235 bygger den på kärlek, hopp, tro, i verserna
236—245 på kärlek, tro, gärning. Det hela hänger dock nödtorftigt
i hop, genom att hoppet så nära förts ihop med kärleken. Läser
man däremot den ursprungliga texten (de tre strukna raderna +
verserna 236—245) och därifrån med överhoppande av det nyskrivna
(S. Skr. rad. 223—235) övergår till rad 246:
Gerningen följer oss alla till Gud, der står hon och vittnar
så blir sammanhanget det bästa tänkbara.
En sådan ändring tarvar en förklaring. Vi få alltså se efter,
om de senare skrivna raderna (223—235) kunna ge något besked.
Början bygger på gamla tegnérska föreställningselement. Tegnér
överför kärleken i tålamodet och sammanställer detta med hoppet
på ett sätt, som erinrar om ungdomsdikten Tålamodet och Hoppet,
senare omarbetad till Herthas barn. Bilden av hoppet, som pekar
mot himlen, har övergått från den äldre dikten till
Nattvardsbarnen. Tegnér fortsätter härefter med en annan bild; hoppet
hugger trofast »sitt ankares tand i grafvens djup». På liknande sätt
säges om tvivlet i ett brev till Martina Schwerin 2 sept. 1820, att
det är »menniskans nödankare, som om det går djupt nog, slår sin
tand i bottnen på en afgrund» (S. Skr. III, s. 426 f.). Sedan
följer en framställning av hoppet som stödet för äldre släkten, vilka
ej hade annat att hålla sig till, under det att det för oss (alltså i
kristendomen) övergått till tro. Till detta finnes nu en parallell
hos Geijer. Han låter Guds trefaldiga uppenbarelse motsvaras
av trefalden hopp, tro och kärlek. Hoppet tillhör det gamla
förbundet, grundat på löftet om Frälsaren, tron är hoppets
fullbordan i kristendomen, kärleken är trons frukt. Framställningen
är här mycket överskådlig, markerad med siffror och kursiveringar
(s. 83 ff.). Partiet hör otvivelaktigt till det, som vid en hastig
ge-nombläddring först faller i ögonen. Här skulle man nu kunna tänka
sig, att Tegnér fått uppslaget till sin ändring. Han har velat sätta
in hopp och tro på samma plats, som de hade hos Geijer. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
