Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
Eskil Källquist
dessa inte ensamma berättiga till säkra slutledningar är givet, men
man bör kanske inte alldeles underkänna deras vittnesbörd, och i
samverkan med andra omständigheter torde de berättiga till ett
antagande, att en förskjutning ägt rum i Messenius’ uppsåt med
sina historiska skådespel. Avsikten att roa, som från början måste
ha varit en väsentlig ingrediens, har undan för undan trängts åt
sidan, och i stället har det pedagogiska elementet för varje drama
alltmer kommit i förgrunden.1 Mest givande förefaller mig att
under detta perspektiv inordna de olika dramernas förhållande till
den historiska verklighet de skola skildra. Det allmänt
moraliserande hänger ju hos Messenius intimt samman med det historiskt
undervisande.
Att Messenius’ dramer ville meddela historisk kunskap och att
de i stor utsträckning äro att betrakta som sidostycken till
Messenius’ övriga historiska författarskap, är efter Lidelis utredningar
fullt klart. Det förefaller mig dock, som om man här borde göra
någon skillnad mellan dramerna. Messenius förhållande till källorna
karakteriseras av Lidell på följande sätt: »I fråga om
händelseförloppet följer han ganska noggrant sina källor, och man märker,
att han är rädd för att hoppa över någonting, men däremot icke,
att han strävar efter att särskilt urskilja eller framhäva det
dramatiskt verkningsfulla.»2 Denna karakteristik är otvivelaktigt riktig
i vad gäller dramerna fr. o. m. Sivanhuita. Men passar den också
in på de båda första dramerna, Disa och Signill?
I fråga om Disa måste då först framhållas, att någon rädsla
»för att hoppa över någonting» där svårligen kan förmärkas. Om
1 I sin reaktion mot tidigare överdrifter syns mig Lidell avsevärt ha
underskattat avsikten att roa i Disa. Man kan ej gärna komma ifrån, att uppförandet
av detta stycke utgjorde en fortsättning på Messenius’ försök vid distingen 1610
att förlusta marknadspubliken genom en festligt iscensatt disputation med musik
och dekorationer. Detta försök till teatralisk föreställning strandade på de andra
professorernas motstånd, men ett år senare kunde ingen hindra, att han i Disa
lät sina lärjungar uppträda under marknaden. Man har inte rätt att som
Uppsalaprofessorerna alldeles underkänna de motiv Messenius själv förebar för sina
åtgöranden — de påstodo 1610, att han «blott sökte sin egen ära och hopens bifall
och hoppades få ungdomen i sin hand» (Annerstedt, a. a. I, s. 138) — men man
gör nog klokt i att upptaga hans ord i Disa-företalet med någon reservation och
ifrågasätta även andra motiv, d. v. s. att han sökte ett medel att göra sig
gällande, att väcka uppmärksamhet, att göra reklam för sig och sitt kollegium. Man
kan också ta fasta på att han själv i Disaföretalet som skäl för dramer över
inhemskt ämne anger, att de »meer förlusta, än såsom vthlänske» — med andra
ord: Messenius understryker själv förlustelsesynpunkten. Beträffande Signill får
man komma ihåg, att skådespelet uppfördes under en hovfestlighet. Detta bör
ju här ha bidragit att göra den roande tendensen starkare.
2 Lidell, a. a. s. 101.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
