Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tage Aurell: Om Olaf Bull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om Olaf Bull.
gömma sig för den men får intet annat mörker att dölja sig
i än sina smala, nakna armar. Hon viker undan för ljuset,
med huvudet inklämt i armarna och orden glida fram
över hennes ångestskälvande läppar. Medan hon klär sig och
ställer sitt rum får hon sällskap av stillheten, hon ser sig
själv i spegeln. Sin omgivning ser hon ej förrän morgon
bestyren äro slut. Hon stannar borta vid fönstret och ser
värmen, livet, odödligheten däruppe i det blå. Då hugger
henne pinan på nytt. Fort vänder hon sig om och går råd
lös rundt på golvet. «Nu saa hun rummet ligge der i sin
bleke firkant.» Hon vill inte, kan inte, vågar inte tillstå att
det liknar ett krematorium. Men där där där är döden,
de maktlösa medicinflaskorna, febertermometern, den är som
den lilles bödel. Hon går ut ur rummet som en människa
går ut ur en gravkammare. Man anar att hon varsamt, rädd
för varje ekande ljud får upp dörren. Hon «lukket sig sakte ut».
I allt det hon nu gör flyr hon för det döda barnet. Hon
skyndar sig in på en annan väg än den som går till kyrkan.
Hon hinner icke undan innan skräpvagnen från kyrkogården
kör fram i vägkröken. Hon tvingas se att en avbruten vinge
av ett gammalt vitmålat kors hänger ned från lasset. Tre ord
läser hon på spillran från de dödes gård. «Dypt er du» . . .
Också nu ville hon helst kasta armarna upp mot ögonen.
Hon går fort ned mot sjön. Där nere var våren, där uppe
stod den lille igen.
De sidor, som nu följa, äro något av det största i lyrisk
prosa av nordisk upprinnelse. En vårs tillblivelse är här
given med en vaknande, spirande, blommande kraft i ett
språk, som lyser med samma ljus som vårens i ett ungt träds
grenverk. Och med all sin konsts trollmakt väcker Bull här
allting till liv rundt om modern, luften, markens örter, djur,
och låter det alltsammans spela ut i den sommar, som var
hennes kärleks en gång. Intill den som en drömsyn brister
sönder och barnet ensamt är framför henne, borta från all
vår och sommar.
Ung kvinna, ung i sin passion, sin längtan, och gammal
mor, gammal vorden av det åter och åter upprivna såret,
som barnets död slagit i hennes hjärta finare, klarare, mera
sant gripande kan ikke denna tragedi levandegöras än i no
vellen «Barnet». När man läst den så många gånger att man
291
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
