Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Y. Hirn: Voltaires hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Y. Hirn
icke låta sig förvillas af den egna tidssmakens preferenser och
antipatier.
Har jag hittils lyckats i någon mån öfvertyga om riktig
heten af mitt betraktelsesätt, så kan det likväl ännu göras en
invändning, som är svårare att bemöta än någon af de tidigare.
Hvad betyder det väl, säger man, om Voltaire i några af
sina verk talt vackra ord om vekhet, välvilja och ömsesidig
godhet, såvida han i andra skrifter gett uttryck åt en alldeles
annan lifsåskådning. En roman sådan som Candide t. ex.
är ju så blottad på känslighet, som någonsin en bok kan
vara det. Huru kan man, så frågar man mig, efter att ha
läst denna hårda och kalla, pessimistiskt obarmhärtiga bok,
alls tala om någon sensibilitet hos Voltaire.
Till en sådan fråga kunde det genmälas att Voltaire i
sin Candide icke så mycket uttalat sig om människornas in
bördes förhållande till hvarann, som icke mera om deras
samfällda förhållande till det oblida och nyckfulla ödet. Det
kunde framhållas att han, efter att i sitt enskilda lif ha
genomgått några af sina svåraste pröfningar, och efter att ha
fått sin allmänna lifsuppfattning rubbad i dess grundvalar under
intrycket af den härjande, för fantasien och tanken uppskak
ande katastrof, som lät flere tiotusental oskyldiga människor
mista sina lif vid jordbäfningen i Lissabon att han då i
en medveten tendens sökte göra sin stridsskrift mot optimis
men till så skarp och bitter som möjligt. Detta och mycket
mera därtill kunde sägas till tolkning af Voltaires mest be
römda roman. Men jag skall icke här inlåta mig på ett rä
sonnemang, som ens kunde få ett sken af advokatyr; och
därför vill jag gärna medgifva, att man i slutkapitlet af Can
dide möter en negativ, kall och hård lifsåskådning, som står
i strid med den människovänliga humanitetsentusiasmen i
Voltaires dikter och dramer. Under den pessimistiska krisen
i sitt lif hade Voltaire onekligen tyckt sig se summan af sin
egen, och af all tänkbar lifserfarenhet uttryckt i den lefnads
trötta refräng, med hvilken hjälten i Candide afbryter alla
diskussioner om världens gång och om möjligheterna af att
förbättra, eller ens förklara den: Il faut cultiver son
jard i n. Att odla sin egen trädgård, d. v. s. att gå upp ide
närmaste sysslorna, och icke befatta sig med andras angelä
genheter, det kan i och för sig vara en nog så förståndig
592
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
