Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Följetong - En Naturskald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En afton han gunga* på böljan blå,
Vid fullmånans glans, i ett sund;
Melodiskt ljöd klangen från harpan då,
En tärna det hörde i lund.
Hon ilar förtjust ned till blomprydd strand,
Der Näcken på vågen satt,
Med gyllene harpan uti sin hand;
Han vinkade henne så gladt.
Kom tärna! — det ljöd ifrån böljans brus,
Som häfdes mot klippornas häll,
Kom tärna! — det ljöd ifrån vindens sus,
O, kom till mitt djupblåa tjäll,
O, följ mig ditner och blif lycklig der,
Och lär dig på harpan slå,
Och känn, huru ljufligt att gunga här,
Bland skummet på böljorna blå.
Ack ja, låt mig lära din ljufva sång,
Sad* tärnan och närmade sig,
Jag lyssnat på honom så mången gång,
Men förr har jag aldrig sett dig,
Du gungar så ljufligt i snäckan din,
Med näckblommans krans i ditt hår;
Ack, låt mig i afton få gå dit in
Och lyssna på harpan, du slår.
Nu Näcken sig närmar med snäckan till strand,
Omkransad af blommor och blad,
Och räcker åt tärnan sin hvita hand,
Hon stiger till honom så glad.
Nu skall du ock blifva min ömma brud,
Sad’ Näcken, och dela min lott,
På djupet der har jag din brudeskrud,
Och utaf koraller mitt slott.
Hvart för du mig hädan? var tärnans tal,
O, yngling är detta din borg?
Jo här, sade Näcken, här är min sal,
Här finnes ej jordlifvets sorg;
Du evigt härinne skall dela min thron
Och leka med elfvorna små,
Och lära dig sången och harpans ton
Och gunga på vågorna blå.
Förtjust hon nu träder i salen in,
Och sluter sig säll till hans bröst.
Ack, jag är nu din, jag är evigt din,
Hon talar med hviskande röst;
Och straxt utur djupet i stjernklar qväll,
Hörs Näcken sin guldharpa slå,
Och glada elfvor med bruden säll
Till dansar vid tonerna gå.
TEETTIO ÅE.
Jag är ej mer än tretti år —
Så tror jag än jag fästman får
Fast det på tiden går.
Säg, flickor, har jag ej behag?
Ån kaQ jag hoppas, tänker jag,
Att blifva gift en dag.
Nog är min hy en smula blek
Det kom sig utaf skämt och lek
Med en, som mig bes v ek.
Då ungdomsvåren mot mig log,
Han mig uti sin snara tog
Och sedan mig bedrog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
