Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Större uppsatser - S:t Simon och hans skola. Efter Julian Schmidt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pet Carbonari från Neapel till Frankrike. Redan följande året var
detta samfund i otaliga filialsällskaper utbredt öfver alla provinser;
Bazard stod i spetsen för centralutskottet och hade hårda
förföljelser att utstå. Småningom öfvertygade han sig, att menskligheten
mindre stode att hjelpa genom politiska reformer än genom en
fullkomlig ombildning af samhällsförhållandena; och i denna rigtning
slöt han sig 1825 till S:t Simonisterna, hvarvid dock hans
föregående historiska utveckling så till vida fortfarande belierrskade
honom, att han framhöll en republikansk opposition. Skolans andra
styresman, Enfantin (född 1796), son af en banquier, elev af
po-lytekniska skolan och delegare i en handelsaffar, utgick
uteslutande från ekonomisk och industriell ståndpunkt.
Skolan vann genom Enfantins inträdande betydliga
penninge-medel; lärostolar inrättades, och filialsällskaper utbredde sig öfver
hela Frankrike. Medelpunkten var Rue Taranne, der Bazard och
Enfantin sedan 1828 höllo sina föreläsningar: Exposition de la
doctrine de S:t Simon (2 band 1828—1830). Här ådagalägges,
huruledes samfundet upplöst sig i tvist, oordning och lögn, och att
ett nytt moraliskt band var af nöden. Att detta mål icke allenast
vore möjligt, utan äfven låge i försynens plan, åskådliggöres
medelst en ny konstruktion af historien, som alltmer sträfvar till
principen af en allmän association. För att rättfärdiga det skenbara
tillbakaskridandet, antages en serie af organiska och en serie af
kritiska perioder, af hvilka de senare helt och hållet upplösa den
mark, på hvilken principen för den nästföljande organiska
perioden ar uppförd. Den nya läran uppfattar den gamla religionen och
den gamla myten i en ny betydelse: allt är i och genom Gud,
ingen menniska är till utom Gud, hvar och en lefver i hans lif, och
vi alla hafva gemenskap med hvarandra i honom; ty han är allt,
som är. S:t Simon är kallad att fullända Moses’ och Christus’
verk. De gamla religionerna hade samtligen det felet att uppställa
den materiella verlden mot den ideella, köttet mot andan; och
sålunda blef lifvet ett ständigt krig. Köttet måste åter insättas i sina
rättigheter och helgas. Kristendomen fordrar korsfästelse och
försakelse; S:t Simonismen deremot lärer: helgen eder i arbete och i
fröjd. Kristendomen yrkar, att man skall gifva Gudi hvad Gudi
tillhörer och kejsaren hvad kejsaren tillhörer; S:t Simonismen
med-gifver icke detta särskiljande. Det var ett bildligt uttryck, att
emancipationen utsträcktes äfven till verldsfursten Lucifer, till den
Spiritualismen motsatta lifsprincipen; men naturligtvis kunde detta
ej annat än väcka en icke ringa förargelse hos de fromma. I den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
