Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Tyre Danmarkar bot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
Lauritz Weibull.
gudinnorna på Ida till historiska fakta, vilande på folklig
tradition. Här saknas väl »ödesbakgrunden». Men Æneas’
grundläggning av Rom, Kartagos av Dido, Karl den stores vallfärd
till det heliga landet, endast känd ur den chanson de geste, som
besjunger den, kan inte längre möta någon svårighet att
inrangera bland vetenskapens säkra landvinningar. Man är här på
lika säker mark som ifråga om Tyre och Danevirke. Metoden
är densamma som den, vilken Seignobos engång hade i
tankarna, då han föreslog, att man skulle amputera bort undren
i fesagan, taga bort katten i stövlarna och så få markisen av
Carabas till en historisk personlighet. La Cour har gjort
konststycket. Konststycket har lyckats.
»Låt traditionen stå vid makt», heter det på ett ställe hos
La Cour. Ogörligt. Ty traditionen var aldrig annat än en de
lärdes fria konstruktion.
Med den granskning, som 1913 företogs av berättelserna
om Tyre och Danevirke och här vidare utbyggts, var
förbindelsen mellan de två avklippt. Tyre återgick till den roll hon
innehaft före Sven Agesen och Saxo. Vad man kände om henne
var i första hand vad inskriften på den mindre stenen i
Jel-linge hade att förmäla. Enligt denna, sådan inan fattade den,
var Tyre Danmarkar bot; vad som låg bakom var okänt. På
denna punkt stod forskningen ännu 1927. Här satte då Hans
Brix in. Hans uppsats The Inscription on the older Jellinge
Stone, återgiven på danska i »Gorm Konge og Thyra hans Kone»,
fullföljer upprödjningsarbetet.
Utgångspunkten för Brix är en iakttagelse ifråga om
runskriftsspråket. Han formulerar denna iakttagelse så, att en
apposition, som knytes till subjektet i en sats, kan skjutas efter
verbet och få sin plats på lämpligt ställe i det följande. Det
uppnås därmed, fortsätter han, en monumental stilistisk
inramning av ’uttrycket: slutet häves till symmetrisk höjd med början.
Inskriften på Kolindstenen ger ett exempel: »Toste reste odenna
sten efter Tove, som fann döden österpå, sin broder, Asveds
smed». Det sista ordet står här i nominativ och är sålunda
apposition till subjektet Toste. Inskriften på Fersjevstenen ger
ett annat exempel: »Toke satte denna sten efter Aste, sin son,
Lothars son». Innehållet visar, att Lothars son endast kan
vara Toke. Flera exempel låter sig anföra. Men särskilt
anmärkningsvärda är de två runinskrifter, som jemte inskriften
på den mindre Jellingestenen hänför sig till medlemmar av
Gorms ätt. Båda visar inramning. Först den redan anförda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
