Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Nilsson, 1634 års regeringsform
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1634 års regeringsform.
29
tvifvelsutan äfven tillämpliga för en förmyndarregering».
Detta står i samband med att man i allmänhet förbiser
regeringsformens undanskjutande av rådet, och endast som
Edén påtalar det i dess mest framträdande form, med
avseende på en förmyndarregering. Och detta kommer så att
betraktas som ett slags förbiseende. Men något förbiseende
är det inte utan en hela regeringsformen genomgående
tendens. Det verkar som om rådets rådgivande plats skulle
övertagas av hela ämbetsorganisationen, dess ledande plats
åter av de fem höga ämbetsmännen. Ty lika sällan som
rådet förekommer i regeringsformen, lika ofta hör man talas
om de fem höga ämbetsmännen. Det är de som i sista
hand ha den viktiga ämbetsrevisionen om hand. Vid konungs
frånvaro, sjukdom och omyndighet ligger hela makten i
deras händer.
Den stat regeringsformen avser att skapa, har en
py-ramidalisk byggnad. Men det är icke konungen, icke rådet
utan de fem höga ämbetsmännen som bilda toppen.
Vi ha tidigare sett Axel Oxenstierna framställa
femman-naregeringen som huvudändamålet med regeringsformen,
och det är framför allt till förmån för denna som han
åberopar Gustav Adolfs gillande. I övrigt kunde rådet taga »ther
uth hvadh them täckies». Hur insätta i sammanhanget det
dominerande inflytande, som regeringsformen, d. v. s. Axel
Oxenstierna, tillmäter de fem höga ämbetsmännen? I vad
mån sammanhängde det med hans egen maktställning?
Kanslern hade avböjt tanken på riksföreståndarskap 1.
Man har åberopat detta som bevis på hans anspråkslöshet2.
Det är att underskatta honom. Vad som framkallat denna
anspråkslöshet är säkerligen farhågor för att pfalzgreven
skulle framföras som kandidat till befattningen i fråga. Ville
han å andra sidan regera genom rådet, måste han vara
beredd på opposition från sina motståndare där med Per Banér,
Johan Skytte och Per Brahe i spetsen. Det följde därav,
att rådet måste undanskjutas. Ännu en möjlighet fanns. I
1 Se ovan s. 8.
2 Odhner: a. a. s. 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
