Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SI CANTA A MILANO
Ett litet brev till Scenen trån en svensk sångadept i la be/la Italia
I vårt välordnade land ha väl spårvagnskonduktörerna
knappast lov att varken vissla eller sjunga under
tjänsteutövning, och även om de hade det, skulle väl inte någon
av dem våga göra det. Därtill är nog svensken för
väl-uppfostrad. En person har en gång sagt till mig:
Sydlän-ningens översvallande temperament beror på dålig
uppfostran att lära sig behärska sina känslor. För mig må
det bero på vad det vill; härligt är det ändå! Jag
glömmer aldrig min förvåning och glädje första gången jag
tog spårvagn i Milano. Det var få passagerare, så det var
gjort på ett ögonblick för konduktören att distribuera
biljetterna. I väntan på nästa hållplats, ställde han sig på
bakre plattformen och började med oskolad men vacker
röst sjunga — en aria ur »Il Trovatore»! Sådant kan man
nog bara få höra i Italien. Man kommer att tänka på
vad springpojkarna på Stockholms gator prestera. Inte
för att därmed säga något ont om det mer eller mindre
falska visslandet av revyernas schlager, men de äro ju
inte precis musikaliskt bildande eller upplyftande varken
för den utövande eller åhöraren.
I Italien ligger det musik i luften. Alla älska musik,
alla känna musik, d. v. s. operor. Tyvärr, är italienarnas
musikkännedom begränsad till detta område. Blir det tal
om klassisk musik stå de betydligt efter oss nordbor. Men
så saknas också fullständigt någon motsvarighet till vår
Konsertförening. Symfonikonserter förekomma i Milano
endast på Scala i april—maj, då operasäsongen är slut.
Då är det ganska många men inte alla med klassiskt
program. I stället framföres verk av modärna tonsättare,
såsom förra våren, då flera konserter gåvos med
uteslutande Stravinskyverk på programmet och med
tonsättaren som solist. Däribland förekomma flera baletter, vilket
intresserar italienaren mer än klassisk musik. Nej, vill
man höra symfonier, bör man icke välja Italien utan
naturligtvis Tyskland.
Men aldrig får man uppleva sådana operaföreställningar
som under Toscaninis ledning. Jag säger uppleva, ty
det är obeskrivliga upplevelser. För publiken är det nog
underbart, men säkert inte fullt lika underbart för
sångare och sångerskor på tiljan. Toscanini är nämligen
mycket häftig för att icke säga grov mot dem, som icke
behaga honom, och är följaktligen lika hatad som älskad
och fruktad. Jag har personligen hört utbrott av hans
obehärskade temperament. Det var på en föreställning
av den vackra operan »Iris» av Mascagni. Jag satt på
första bänken, således alldeles bakom Toscanini och
kunde då iakttaga honom precis. (Det är nämligen minst
lika intressant att se på honom som på scenen). Hans
ögon voro spänt riktade på Iris, som just sjöng sin aria
i första akten. Plötsligt kom hon inte riktigt upp på en
ton, Toscanini bleknade, stampade lätt med foten och
utbrast: Oca! vilket betyder gås, så pass högt, att det
uppstod en sakta susning på parkettens första bänkrader.
Den arma sångerskan stelnade till men fick ju lov att
oberörd fortsätta. Det lände väl henne till tröst, att
applåderna efteråt icke voro mindre livliga för det.
Naturligtvis har Scala liksom alla andra större scener
en »claque». Det roliga med denna är, att man kan
iakttaga dess verksamhet mitt på ljusa dagen. Inte på någon
undangömd plats utan i Galleria Vittorio Emanuele, som
ju är Milanos brännpunkt. Där spankulera dess
medlemmar mitt under kupolen. Men lägger särskilt märke till
ledaren, en självmedveten herre med martialiska,
uppåtvridna mustascher, hatten på sned — det enda som
eventuellt kan antyda, att han har med konsten att göra — en
stor, slarvigt knuten slips och en grov käpp, som ständigt
är i svängande rörelse. Där stå de och diskutera högljutt
om sitt arbete och vänta på sina »kunder». Och kunderna
infinna sig. Ideligen. Alla sångare veta alltför väl, vad
det betyder för deras applåder, om de då och då sticka
en femtiolapp eller dylikt i ledarens hand, Det gäller att
vara om sig och kring sig för alla parter. Men det är
DAGLANNET PÅ
OSCARSTEATERN
Oscarsteatern (jar i
pressläggning sög on6(icke t fjaft
premiär på SBjörnsons
S)aglannet. RJi återge
bären 6ild av
F)uvudroC(sinne-fjavarna ocf) återkomma i
nästa nummer titt
fjän-delsen.
IPautine SBrunius som -Ragna,
INiCs ‘JLrefgn som Q)ag ocf)
\Rarin Swansiröm som fru £Dag
Almberg <fc Preinitz, foto.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
