Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAD SKALL MAN TÄNKA, VAD SKALL MAN TRO?
Den herr Medelsvensson, framställd bland
annat i Folkteaterns revy, som aldrig går på
teatern förrän efter premiärrecensionerna, så
han vet vad han skall tycka, har det inte
alltid så lätt. Vill han exempelvis förskaffa
sig en oförgriplig mening om operans sista
nyhet, Brudköpet, genom att gå igenom
dagspressens kritiker, så måste han
sannerligen besitta en mycket finurlig
kombinationsförmåga. Det enda som herrar kritici något
så när enats om är musiken i och för sig,
som karaktäriseras som »osökt och
lättflytande, smittsamt munter och dramatiskt
följsam, alltigenom frisk och osentimental» (A.
B—r i St D.); »förtjusande, ursprunglig, naiv,
fängslande» (K. A. i St. T.); »verkar genom
sin naturliga friskhet och sitt melodiska och
harmoniska välljud som en lisa på våra av
moderna kakofonier överretade hörselnerver»
(Patrik V. i Soc.-Dem.); »naturlig,
oaffekterad, melodios, aldrig trivial konst» (S. S—n i
A. B.). I denna vackra kör finnes alltså bara
ett missljud, naturligtvis P.-B.: »ett pjollrigt, naivt och klent
hopkommet teaterstycke — musiken till allra största delen tråkig,
konventionell och odramatisk».
Beträffande själva uppförandet skära sig emellertid åsikterna
betydligt mer, såsom exempelvis angående regissör Bergmans insats,
som man enligt K. A. hade »att tacka för den briljanta, aldrig
stillastående sceniska framställningen», medan A. B—r icke ansåg
föreställningen göra pjäsen rättvisa. »Felet låg huvudsakligen hos
den sceniska ledningen, som, där man alls kunde läsa ut någon
medveten konstnärlig vilja hos den, gått in för att ge verket i någon
slags naivistiskt fattad allmogestil i stället för en naiv och
drastisk folklig, vilket är något helt annat». Även M. P.
bedömer legissörens inställning på verket såsom felaktig, men
Patrik V. förklarar, att hr Bergman delade äran av framgången
Operans Smetana-repris
med dirigenten och dekoratören Jon-And.
Beträffande den senare framhåller K. A. hans
inramning av verket som »naiv och färgglad,
på ett lyckligt sätt pointerande verkets
karaktär», vilken uppfattning även delas av M.
P.: »Jon-Ands dekorationer sammansmälte på
ett lyckligt sätt etnografiska moment i en fri,
naivistisk stilisering». S. S—n däremot ansåg
att publiken stördes av dekorationerna, »mest
av den första, vars himmel såg ut som ett
läskpapper, på vilket man spillt
vattendroppar, och vars by påminte om innehållet i en
bygglåda», och A. B—r tyckte, att »hans
bykrog i andra akten blev en otäck och
dramatiskt fullständigt meningslös hybrid mellan
ett pepparkakshus i någon slags böhmisk
Skansenstil och ett danspalats i en modern
wienoperett».
Även solisterna erhöllo starkt divergerande
omdömen. Den tyska gästen Tilly de Garmo,
som införskrivits för att ersätta fru Hertzberg,
betecknas i vissa fall som skälmsk, intagande
och dramatiskt rörlig, medan ett par anmälare däremot finna
henne passabel men icke mer. Bent sångligt kunde hon i alla
händelser icke ersätta fru Hertzberg, och man må ju i någon mån
förvånas över att icke rollen dubblerats av någon av våra egna
sångerskor. Einar Beyrons uppgift var icke särskilt tacksam
vokalt sett, men han briljerade i stället med en ovanligt livlig
och humörfylld dramatisk aktion. Han var enligt S. S—n »som
han skulle vara, ung och frank och segerviss och hans tenor
klingade välgörande frisk». De båda komiska figurerna gjordes
av herrar Molin och Malm, enligt M. P. båda alltför starkt
karikerade: »Sådana överdrifter äro endast ägnade att sänka
styckets nivå och förrycka dess idé samtidigt som de upphäva den
fina överensstämmelsen mellan scen och orkester». P. B. fann
däremot hr Molin mest lyckad som äktenskapsmäklaren, och
Musikkritiken s/og rekord i skiftande omdömen efter
Sinar Qieyron
som gfCans i SUrudGöpet
Almberg & Preinitz, foto.
var inte märkvärdig på något sätt, men helt i tidens ton
och anda. Att spelhumöret i sista aktens tacksamma
scener steg åt huvudet på hr Precht bl. a., så att han
stimmade väl mycket, må vara. Även om den detaljen
störde i viss mån, så förstörde den dock ingenting.
Hr Milliander var hjälten i melodramen, Dick,
djävulens lärjunge. En briljant prestation, överraskande god,
om man skall vara ärlig. Man har visserligen sett denne
unge skådespelare göra bra typer förut, men ingen
genomförd med sådan konsekvens och balans.
Erkännandet i form av salongens bifall kom honom också till del i
rikaste mått. Han hyllades så demonstrativt, att de
andra till sist föredrogo hålla sig utanför.
Hr Ström och fru Hoving gjorde prästparet. Var i sin
art fina karaktärsstudier med ett lugn och en
behärskning, som stod förträffligt till det andliga ståndet. Fru
Sjöblom företrädde puritanismen i dess mest utpräglade
potens. Hennes röst skar som ett bart huggande svärd,
och hennes ansikte var som hugget i sten. Överdriven
kanske, men alls inte otänkbar.
Hr Precht är redan nämnd som den byråkratiske
majoren. Hr Lindahl som gentleman Johnny, den
sanningssägande generalen med styckets tacksammaste repliker
på tungan, tog vara på varenda poäng. Vare det nog sagt
om honom. Återstoden av sällskapet gick väl ihop med
omgivningen, hr Lindwalls bondpojke och fröken
Roth-gardts lilla förskrämda fågelunge till Essie såg man med
särskild tillfredsställelse.
»Djävulens lärjunge» bör få ett långt liv. Den röda
lyktan har redan varit flitigt i bruk. Någon avlösning
annat än »Brand» lär knappast behöva hållas i
beredskap. P.
Restaurant Riche
STOCKHOLM
JGuncfj — 0 i ner — Souper
3)ans varje Onsdag oclj J3ördag.
fJntim ocfj efegant festvåning rekommenderas för
föreningar, säffsicap ocfj kfu66ar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
