Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
alla andra skedde det, ingen anade det minsta derom, ingen
utom den det gällde.
Kärleken har sina osedda budbärare, och derför visste
Bruno att, huru sällan Mathilda än talte direkte till honom, der
dock fanns ett lif, en friskhet i hennes samspråk med andra, som
endast han förstod. Hans skarpa blick såg att hon spratt till,
då han inträdde i ett rum der hon befann sig; han ensam visste
hvad rodnaden på hennes kind och handens lätta darrning hade
att betyda, och denna visshet var och förblef hans egen ljufva
hemlighet, som lyckliggjorde hans dag, förskönade nattens
drömmar och göt en underbar trollmakt i violinens toner. Huru
bitter hade han icke mången gång förr kännt sig, då den mäktige
herr Kristofer i vagnen, förspänd med de eldiga svarta hästarne,
for ut till villan för att fira någon väl arrangerad fest, i hvilken
han sjelf aldrig blef bjuden att deltaga, — nu deremot dröjde
han alltid vid fönstret för att få betrakta afresan, viss om att
få en förstulen afskedsblick ur Mathildas strålande ögon. På
denna enda blick kunde man ju lefva i dagatal, tyckte han, och
när qvällen kom spelade han melodier, som talade blott om
henne.
Det var egentligen ingen mer än gamle Barken, som kände
till Brunos musik; han hade få bekanta och af dessa få brukade
knappt någon göra honom ett besök på hans eget rum, hvarför
också violinen tryggt kunde hänga på väggen, utan att väcka
minsta uppmärksamhet. Emellertid hände sig en Lördags-afton,
kort efter herr Viberts och Mathildas bortresa till villan, att en
af den unge mannens kamrater i någon affärsangelägenhet steg
in i rummet och fick sigte på violinen.
„Ah Werner, du spelar, tänk så hemlighetsfull du kunnat
vara dermed“, utbrast den främmande genast.
Då Bruno afböjande skakade sitt hufvud, tog han, med
förklaringen att äfven han spelte, violinen, och började att med
kraftig hand föra stråken. Knappt hade dock Bruno hört några
toner, innan han sprang fram och ryckte det misshandlade
instrumentet ur sin gästs händer.
„För all del Lund, du förderfvar ju hela violinen på det
der sättet!“ utropade han häftigt, „du är alls icke musikalisk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
