Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
„Dyra moder!“ hviskade den unga flickan, „att lemna din
bild är mig svårare än allt annat, den har varit mig till så
mycken glädje under hela mitt flydda lif“.
Så tänkte och drömde hon ända tills dagen grydde,
morgonen af hennes bröllopsdag. Ingen lysande bruddrägt skulle
dock komma att omsluta hennes sköna gestalt, och inga jublande
hurrarop eller glada gäster i festdrägter förhöja glansen af en
bröllopsfest. Nej intet af allt detta skulle ske i dag, det såg
öfverallt ut alldeles som vanligt, och i det gamla huset gick
allting sin lugna slentrianmessiga gång. Barken satt rak såsom
alltid vid pulpeten midt emot den nye kontoristen, och herr
Kristofer gick fram och åter mellan sitt skrifrum och kontoret,
såsom han brukade.
Straxt på eftermiddagen kom Mathilda med vacklande steg
och snöhvitt ansigte för att bjuda sin far farväl, innan hon gick
till vigseln.
„Farväl fader“, hviskade hon, „gif mig helst ett enda godt
ord till afsked“.
»„Måtte du ej alltför hårdt få plikta för dina dåraktiga
handlingar“, svarade han stelt och räckte henne kallt handen.
Hon förde den ömt till sina läppar och stod sedan några
ögonblick och betraktade hans anlete, som icke mer kunde skänka.
henne en enda vänlig blick.
»O fader“, utbrast hon häftigt gripen, „det var du som
dref mig till detta steg, till att gå så brådstörtadt till väga,
jag skulle hafva väntat på Bruno, tills jag blifvit gammal och
grå, och derunder sökt att göra ditt lif så solljust som möjligt ;
blott du gifvit oss ett svagt hopp“.
„Jag trodde vi redan talat ut i detta ämne“, afbröt han
kort, „farväl“.
Han vände sig om till sin skrifning och Mathilda gick
bort öfver salongen med tunga sorgsna steg, steg som skulle
genljuda för hennes far, åratal derefter. Herr Kristofers panna
låg i djupa veck, och mellan hans hårdt slutna läppar ljöd det
gång efter annan: „Jag har icke mer någon dotter“.
Få timmar sednare hade stadens värdige kyrkoherde
hemma hos sig förenat Bruno Werner och Mathilda Vibert med vig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
