Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
Den unga flickan älskade ju så högt sitt hem och alla dess
underlydande, att hon tillochmed fann deras brister och små
svagheter värda att hållas af, eller åtminstone öfverses med, och hon
tyckte om att få råda fritt öfver detta territorium, vid hvilket hon
kände sig fästad med tusende band.
Hon älskade att se glada och lyckliga ansigten omkring sig,
och ehuru mången gång i alltför ungdomlig hänförelse och utan
att rådfråga verldsklokheten, var hon dock öfverhufvudtaget en
rätt förnuftig liten matmoder. Känslan styrde visserligen oftast
hennes handlingssätt, men när viljan alltid var god och allvarlig,
blef utgången vanligen ock i de flesta fall god.
Fru Lambert satt ute på verandan stickande eller syende
och derifrån njutande af sommarens fägring, medan Gertrud
genomströfvade skog och mark, besökte hvarje äfven den fattigaste
stuga och studerade lifvet från en ny sida, en ny synpunkt,
underbart olik den hon fått lära af Max Ahnefelt. Lyckligtvis eller
olyckligtvis jemförde hon dem aldrig; det var icke af föresats,
men det föll sig blott icke så.
De härliga långa sommardagarne! Då baronen var der,
brukade Gertrud med sitt arbete sitta ute under de gamla
lindarne på gårdsplanen, medan Max låg i gräset vid hennes fötter,
stundom läsande en bit poesi eller filosoferande, såsom han sjelf
sade. Gertrud fann detta förtjusande och ville under sådana
stunder ogerna blifva störd, men om det hände, skulle hon aldrig ens
hafva tänkt på att blifva otålig deröfver. Baronen icke så;
Gertrud kunde ej undgå att märka missnöjets moln på hans panna,
men hon tröstade sig med att det icke var hennes skuld.
Engång kom det en liten torpflicka med bär, som hon
nödvändigt ville lemna i frökens egen hand. Man sade till derom åt
den unga matmodren, och hon reste sig genast för att gå och söka
upp barnet; händelsevis föll hennes blick då på baronen. Han
hade till hälften bortvändt sitt ansigte, och öfver hans mun låg
ett leende, fullt af gäckande ironi. Hon såg de breda, hvita
tänderna lysa fram, och såsom en blixt flög den tanken genom
hennes själ: „Är det åt dig och din beredvillighet att så villigt
uppfylla ett fattigt bondbarns begäran, som han skrattar; gäckas han
månne deröfver? Nej, nej! det kunde icke vara så, det var blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
