Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 MATTS’ FÄRD TILL KARELEN.
min kamrat. Men den som ej gick ur snåret, det var björ-
nen; han låg kvar där han låg. Jag började slutligen
tröttna på att vänta, hvarför jag uppmuntrade Rakki att
störta sig på odjuret. »Hussa, hussa!» ropade både Nikko
och jag, men i stället för att ryka på björnen och skälla,
så att besten skulle lämna sitt gömställe, kom Rakki fram
till oss, men sprang om en stund tillbaka. Vi följde honom
då med spända gevär, färdiga att ta emot björnen, så snart
han visade sig. Vi gingo ytterst sakta. utan att någon björn
visade sig, men då jag skyndade förbi Nikko, fick jag se
honom ligga till hälften begrafven i snön och med utsträckta
ben. Han var död. Nu var all oro för vår bärgning borta.
Båda voro vi glada, pratade med hvarandra och klappade
Rakki, som nu skulle få äta så mycket han förmådde. Tjäd-
rarna skulle få lefva i fred för oss,
Vi hade icke gått så särdeles långt följande dag, då
Nikko sade mig, att hans börda kändes tung, ty han hade
lassat på sig en mängd af björnköttet jämte björnens hud.
Äfven jag hade tagit väl stor börda. men ville icke kasta
bort något af hvad jag bar, utan tröstade Nikko med, att
våra bördor blefvo allt lättare och lättare för hvarje dag som gick.
Ett par dagar efter vår lyckliga jakt hade vi passerat
myrmarken och den långa sjö, som Nikko talat om förut,
och hade nu en höjd af ansenlig storlek att bestiga. Då
vi hunnit fram till bergets fot, kastade Nikko från sig sin
säck och sade: »Jag är led på min tunga börda; i så svår
mark som denna måste vi lätta både din och min. Ett
par mil i öster finnes en stor bygd, och dit går jag för att
sälja björnhuden, hvarefter vi dela hvad du har i din säck.
Tager maten slut, innan vi hinna fram till vårt mål, så få
vi väl hitta på något sätt att skaffa oss mera. Vill du ligga
kvar här under det jag är borta?»
Om jag ville ligga kvar? Ja visst ville jag det, ty
båda mina axlar voro hudlösa, och ibland svedo de som eld.
Själf hade jag tänkt föreslå en hvilodag, men icke kommit
mig för att säga ut min tanke. Nu blef jag glad åt min
kamrats ord och sade, att jag gärna ville hvila, hvilket vi
dock borde göra båda två. >Får jag sofra i natt, så blir
jag nog alldeles kry,» påstod likväl Nikko. »Min börda är icke så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
