Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 1. Uppbrottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
Snart var sällskapet förenadt. Mannen stannade nu
och tillsade gossarne att draga kälken; han ville gå förut
och utse plats för nattläger. »Tag Antis yxa, Hejki,»> sade
han, under det han från släden lossade en annan, »och låt
oss gå. Hugg i, pojkar! Mattu hjelper er nog med att
skjuta på när ni tröttna.»
Den talande var Örjan Kajland, en finsk bonde som
under Klubbekriget förlorat sitt nybygge och nu jemte sin
familj var stadd på utvandring till Sverige.
Han åtföljdes af sin slägting Hejki Nerkeland, och båda
hade öfverenskommit att skapa sig ett hem i Vermland, der
hertig Carl lofvat finnarne sitt beskydd. De hade brutit
upp från sin hemort Savolax vid jultiden för att på isen
komma öfver Qvarken.
Kajland åtföljdes af sin hustru Mattu, sonen Anti
samt hans tre små syskon.
Från St. Michel hade de hämtat Mattus systerson, den
femtonårige Pecka, hvilken under Klubbekriget åtföljt sin
far. Pecka hade tidigt förlorat sin mor. Samtidigt hade
han och fadern blifvit husvilla och sedan drifvit omkring i
landet. Fadern hade fallit i den blodiga striden vid St.
Michel. Pecka hade då upptagits af den välvillige, men
fattige presten i St. Michel, der han fått lära sig svenska.
samt läsa och skrifva. Nu hade hans slägtingar afhämtat
honom för att vara dem följaktig till de fredliga och
tryggare svenska skogarna.
Snart förlorade det lilla sällskapet sina förare ur sikte,
ty Örjan och Hejki färdades vida fortare på sina skidor än
gossarne med den tungt lastade kälken.
Färden fortsattes utan samspråk, och tystnaden afbröts
blott af skidornas skrapande mot snön och knäppningarna
från träden i skogen. Mörkret tilltog, och nattvinden satte
snön i rörelse: ett yrväder var i antågande, och snart öka-
des dysterheten af vargarnes tjut. Vid ljudet häraf stan-
nade de dragande, och Anti utbrast: »Ja, kom ni, vi äro
icke rädda! Jag har präktiga pilar, och en fäll åt små-
gossarne vore bra att få; den ökar ej tyngden af släden så
att det gör något.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
